Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
I väntan på stormen. Bild: Anders Andersson

Kristoffer Kviberg: Mandelkubbar som motståndshandling

Kristoffer Kviberg slår ett slag för bakverkens roll i krishanteringen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag läser för mycket. Eller så skrivs det för mycket, jag är osäker på vilket. Häromdagen hade någon formulerat att idrott inte är viktigt längre, senare samma dag läste jag en likartad formulering om skolan. De hade säkert rätt, men vad är då egentligen viktigt i dessa dagar?

Jag tänker på värme, solidaritet och ödmjukhet, men minst lika mycket på bakverk av olika slag.

Det började egentligen med mazarin-torsdagar, i tyst protest mot att torsdagarna på jobbet blivit allt tråkigare beslutade några av oss att denna veckodag skulle ägnas åt att frossa i det glasyrtäckta bakverket. Det måste finnas glädje och hopp, även på torsdagar i februari. En kollega ersatte under några veckor lunchen med fyra mazariner. Han kände visserligen glädje, men även viss oro för diabetes och viktuppgång.

Men nu låter det allt mindre. Fåglarna har förstås inte slutat sjunga (de har ju nyss börjat) men en lätt spöklik tystnad har onekligen brett ut sig.

Oro är onekligen ett modeord i dessa dagar, inte minst sedan allt blev så stilla.

Dagarna innan allting stannade av dansade en gentleman med en betydligt yngre kvinna på en pubkväll i den sörmländska byn. Ett coverband spelade Have you ever seen the rain och stekoset låg lika kompakt som någonsin dimman i Lützen. I ett hörn satt byns original och stampade foten diskret i takt till trummisens slag på bastrumman.

Kvällen innan hade 15 låg- och mellanstadiebarn spelat innebandy på ett abborr-grönt gymnastiksalsgolv. Någon fick en boll på låret och började gråta, en annan gjorde tre mål och beskrev högtidligt att detta minsann var en turdag.

Morgonen efter pubkvällen var allt plötsligt så där tyst. Missförstå mig rätt, det är ofta tyst i den sörmländska byn, men inte överallt. På Konsum brukar samtalen vara en ständig ljudkuliss, på skolgården brukar högljudda skratt blandas med skrik och ljudet av basketbollar mot asfalt och på joggingrundan brukar jag möta åtminstone tre bekanta ansikten jag flåsande måste hälsa på.

Men nu låter det allt mindre. Fåglarna har förstås inte slutat sjunga (de har ju nyss börjat) men en lätt spöklik tystnad har onekligen brett ut sig.

Alldeles häromdagen blev jag därför glatt överraskad av stillsam stämma inne på Konsum.

– Hur är det med mandelkubben, är den helt slut? Har folk börjat hamstra?

Rösten tillhörde en man som varit med förr. Han har upplevt kriser och ridit ut alla möjliga stormar. Men nu var han bekymrad.

- Jag har nog fan de flesta av de sjukdomar som man borde ha för att betraktas som riskgrupp, men ännu är jag inte rädd. Jag är diabetiker, men någonstans måste man dra gränsen. Jag kommer äta min mandelkubb tills jag dör. Epidemiologer, forskare och ministrar får säga vad de vill. Man måste göra motstånd!

Jag höll förstås med, annat vågade jag inte. Det måste finnas glädjeämnen kvar mitt i all förvirring och dysterhet, det förstår ju vem som helst.

Jag vet sen gammalt att bakverk är viktigt. Min mamma också. Hon skickade med två påsar frysta bullar när jag i 20-årsåldern skulle åka på bilsemester i Europa. En gång när jag skulle på Hultsfredsfestivalen försökte hon få mig att packa ner ett gäng kokostoppar bland mina second hand-skjortor och ölburkar. Senast i julas fick vi med oss en redig bit mjuk pepparkaka för att klara tågresan mellan Göteborg och den sörmländska byn.

Jag läser för mycket. Jag ska i stället börja baka mer. Noggrannhet betyder allt när man ägnar sig åt bakning. Snåla aldrig på smöret. Bakar du bullar bör de innehålla, åtminstone spår av, mänsklig värme, solidaritet och ödmjukhet.