Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Krossade geneverkrus. Bild: Thore Leykauff
Krossade geneverkrus. Bild: Thore Leykauff

Kristoffer Kviberg: Man kan inte få genever på hotellet i Göteborg

Alternativet är ett vinglas med gin.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns saker som bara sker i hotellbarer. Liknande ting kunde förvisso också ske på järnvägsrestauranger (alltså de där, som låg i själva stationsbyggnaden och tog emot ett väl differentierat klientel), men sådana tycker jag mig inte hitta så ofta nu för tiden.

Jag bodde några nätter på ett Göteborgshotell där följande samtal och händelser ägde rum. Vilket hotell det rör sig om kan jag förstås inte berätta, då det skulle kunna medföra evig bannlysning från detta etablissemang som jag lärt mig tycka mycket om.

De göteborgska mellandagarna var vädermässigt tämligen obarmhärtiga.

Det började vid den första frukosten. Vi intog detta morgonmål i just baren och jag överhörde där ett samtal mellan (vad jag snart förstod) en schweizisk orienterare och hennes fästman.

– Det är de här granarna. De jävla granarna! Hade det inte varit för dem hade jag vunnit.

– Vad är det med granarna? svarade pojkvännen.

– De ser likadana ut! Andra träd ser inte likadana ut, de har sina kännetecken. Granarna blandar man ihop, det går inte att skilja dem åt. Det tog mig tio minuter att inse att jag sprang fel. Jag hatar Skandinavien!

Samtalet är fritt översatt från vad jag uppfattade som tyska och fortsatte länge.

Frampå kvällen denna dag skulle jag möte en vän i samma bar. De göteborgska mellandagarna var vädermässigt tämligen obarmhärtiga. Visserligen någon plusgrad, men det växelvisa snöblandade regnet och haglet kombinerat med isvindar utgjorde en plågsam cocktail. Efter en lång dags promenerande kändes det skönt att komma in värmen, glida upp på en stol vid bardisken och beställa ett glas av en lokal öl. I högtalarna spelades 1960-tals-soul.

Vid bordet bakom mig upptäckte jag snart en svart pudel. Den låg under bordet och tycktes ganska tillfreds med den skål med vatten den fått serverad. Man ser inte ofta hundar i hotellbarer men denna pudel kändes världsvan. Då och då tog den ett litet varv runt bordet och drack lite vatten för att sedan åter lägga sig på sin plats. Kyparen fyllde på vattenskålen vid två tillfällen.

Efter en stund kom min vän. Vi pratade om gamla tider, om fotboll och om musik. Sedan skällde pudeln.

– Voff! Voff!

Det var det första ljudet från hunden på hela kvällen. Två tydliga ”voff” och sedan tyst igen. Pudelns matte, en kvinna i 40-årsåldern som bar en orange mössa, förstod omedelbart vad som gällde.

– Vi behöver gå hem nu, Bertil har fått nog.

Och så gick de, kvinnan i den orangea mössan och pudeln Bertil.

Därefter glesades det ut ordentligt i baren. Fler och fler av sällskapen lämnade, snart var jag och min vän nästan ensamma. Vi talade om löpning, om yoga och om opera. En sista runda lokalproducerad öl beställdes in samtidigt som en farbror i hundtandsmönstrad rock stegade in genom dörren med ett svart (till synes sönderblåst) paraply i ena näven. Han såg barsk ut när han lutade sig mot bardisken.

– Ett stort glas genever tack! nästan beordrade han.

Tjejen bakom bardisken log osäkert.

– Jag tror inte att vi har något som heter genever…

Mannen såg trött ut och sjönk ner på en barstol.

– Det är tredje stället jag frågar hos. Alla hotellbarer med någon typ av hållning bör servera genever! Jaja, ge mig ett vinglas med gin, tack!

I högtalarna sjöng Otis Redding om ”the dock of the bay”, på gatan utanför singlade blöta snöflingor ner och det var bara två dagar tills året var till ända.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.