Ulla Isakssons roman ”FödelseDagen” bokstavligen ramlade ur bokhyllan ner på min fot, det börjar bli trångt i hyllan, huller om buller står och ligger sånt som betytt nåt och som jag därför inte klarat att rensa bort. Här trängs ett liv av läsning och grunnande i koncentrat.
”FödelseDagen” gavs ut 1988 och jag minns att jag skrev någonstans om den, den grep tag i mig, fantastisk författare Isaksson, och jag minns också att min mamma råkade läsa det jag skrivit och ringde, sorgsen, och undrade om det var något fel på vår relation, hennes och min? Det krävdes en stund av lugnande försäkran: vi har det bra, du och jag.
”FödelseDagen” handlar nämligen om mor-dotter- relationer, såriga sådana. Miljön är Nääs, i boken kallad Sjöö och även lite Alingsås. Alltid en bonus att läsa om trakter man känner, så jag läser om, 30 år senare och plötsligt lika gammal som mamman i boken. Jag sträckläser.
Och som jag nu minns det fanns det en trend på, säg 80-talet, då jag och mina kvinnliga vänner på kafferaster och annorstädes ingående diskuterade våra mammor och deras många tillkortakommanden. Här någonstans i den genren hamnar ”FödelseDagen” men den är oändligt mer välformulerad, så mycket mammor kan ställa till med? Vid den tiden kunde till och med en schizofreni-diagnos skyllas på mamma, hon hade säkert bundit barnet för hårt, eller för löst, till sig.
Så jag googlar på ”det är mammas fel” och ja, det kommer upp ett och annat idag också.
Fokus på mamma på fikat, någon gick i terapi för att överleva traumat, någon var allmänt djupt besviken, någon åkte på helgkurs och fick hjälp att skrika ut sin frustration, någon förmodade att hennes liv nog skulle sett helt annorlunda ut (bättre) om det inte varit för mamma.
Vid den tiden kunde till och med en schizofreni-diagnos skyllas på mamma
Nej jag raljerar inte, jag försöker minnas bara, hur det var, vad vi sa. Då. Vi som klagade var döttrar till hemmafrugenerationen, det blev stora skavsår där, som mamma ville man absolut inte bli…
Så hittar jag en bok till, Joan Didions ”Blå skymning” från 2012, om en dotter som dog, det är en rak rannsakning med kompletterande reflektioner runt åldrande, Didions eget. Dottern ”gick ur tiden” alldeles för tidigt. Bär någon skuld? Fint alltsammans, bortsett från att texten är en smula för elegant för min smak.
Därpå travade jag iväg och köpte den internationella dundersuccén ”Modersakter”, ny för i år, här handlar det om en mamma som verkligen sviker. Den ungerske författaren András Forgách kartlägger sin mors liv. Hon var angivare och angav sina närmaste till ungerska underrättelsetjänsten. Många år efter hennes död hittas bevisen i arkiven av sonen. Han redovisar allt till punkt och pricka: så iskalla var dom, agenterna. Det här är ett stycke viktig 1900-talshistoria som ändå landar i: moderskärlek.
Mamma anger och älskar, sonen vämjes - och älskar. Slutet är smärtsamt öppet, vad gör en människa med ett sådant svek?
Ulla Isaksson skriver nånstans i sin text att ”mamma ” är världens mäktigaste ord. Så kan det vara.
Och ett tips till får plats, bortanför moderstemat: Isakssons ”Boken om E”. Jag läste om den också när jag ändå höll på. Den kom ut 1994 men känns högaktuell inte minst med tanke på den just nu så omtalade filmen ”The Father” med Anthony Hopkins. ”Boken om E” är skriven utifrån anhörigperspektivet, Isakssons älskade Erik Hjalmar Linder fick Alzheimers, jag sträckläser igen, som sagt vilken fantastisk författare hon var, Isaksson.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
