Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hör hur det susar.  Bild: Stefan Bennhage
Hör hur det susar. Bild: Stefan Bennhage

Kristoffer Kviberg: Lyssna till motorvägens susning

Jag är född vid det brusande hav som kallas E20.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag brukade tänka att E20 var ett brusande hav. Att Alingsåspendelns gnisslande bromsljud var kranarnas krängande i hamnen och att en helt ny, skön värld började precis bakom det där bullerplanket.

Jag kan någonstans förstå att den stackars radioproducenten inte lyckades hitta just detta ljud i radions arkiv.

På radio häromdagen pratade de om ljud. Sådana man minns och sådana man tycker om. Jag är född vid en motorväg och parallella järnvägsspår i östra Göteborg. Ljuden må vara störningsmoment i andras öron men för mig kommer det alltid vara hemma. En norrländsk dam som ringt in till radion talade om skogens sus som sitt favoritljud. En tillmötesgående radioproducent spelade upp ett sus-ljud för att göra damen glad. Reaktionen blev dock den motsatta.

– Nej, huvaligen. Så där låter inte skogs-sus. Det måste sjunga mer. Och eka, och låta som när man är fem år gammal och lägger sig på mossan för att den är så mjuk och hittar blåbär och äter så många att man får ont i magen och blir lila i hela ansiktet.

Jag kan någonstans förstå att den stackars radioproducenten inte lyckades hitta just detta ljud i radions arkiv. Samtidigt kan jag begripa att damen var besviken. Ljud är ytterligt personliga sinnesförnimmelser och snudd på omöjliga att förklara för någon som inte hörde dem just där och just då.

Hur gärna jag än vill förklara hur fantastiskt hoppingivande Alingsåstågets inbromsning lät för en nioåring en särskilt magisk junikväll 1994, så kommer jag aldrig lyckas. Jag skulle kunna beskriva att syrenerna precis hade slagit ut, att jag och mamma samma dag hade varit i stan för att köpa nya avslutningskläder och att ett alldeles fantastiskt fotbolls-VM låg och väntade om bara några dagar.

Det ger dock i bästa fall bara ett hum, en aning om betydelsen. Men precis som jag aldrig kommer förstå den norrländska damens perfekta skogssus, inbillar jag mig att få förstår min förtjusning i vissa exakta frekvenser av motorvägsbrummande och järnvägstjut.

Kanske är det heller inte nödvändigt. Allt som är viktigt för var och en måste inte förstås av alla, fast möjligen i alla fall respekteras.

Alla ljud får mig tänka på Per Olov Enqvist. Det fanns en tid när jag läste flera av hans romaner, fast jag tyckte det var lätt obegripliga fann jag en alldeles särskild glädje i de ibland mystiska, vindlande och lite kärva berättelserna.

I flera av dem är ett alldeles särskilt ljud återkommande. Det sjunger i trådarna och det är himmelsharpan som spelar.

Beskrivningarna av detta sjungande är mitt enskilt största minne efter att ha läst en fyra-fem Enqvist-romaner. Inte för att jag har hört ljudet eller ens kan tänka hur det låter. Utan för att jag förstår betydelsen av ljudet.

Per Olov Enqvists himmelsharpa är Prousts Madeleinekaka lika mycket som det är min brusande Europaväg. Sinnenas minnen betyder ofta så mycket mer än ett suddigt fotografi.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.