Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Library of Congress

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Ludendorff är hos familjen Wedel"

Plötsligt fick polisen ett tips om världens mest eftersökte man.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vill lämna ett bidrag till firandet av Första världskrigets slut. Det är ett mycket litet – nästintill mikroskopiskt – bidrag, men det har den fördelen att det hittills har undandragit sig historikernas intresse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det handlar om min farmor och general Ludendorff.

Det talas ganska mycket om general Ludendorff dessa dagar år 2018. Det talades ännu mer om honom för hundra år sedan.

Erich Ludendorff och Paul von Hindenburg var de två stora mustascher som skulle vinna Första världskriget åt Tyskland. Hindenburg skötte reklamen. Ludendorff skötte kriget.

Ludendorff var närmast dyrkad av många tyskar.

Historien har en nyktrare syn. Det är inte till Ludendorffs fördel. Han var en duglig general med dålig politisk fingertoppskänsla och han var personligen ansvarig för åtskilliga av de steg mot undergången som Tyskland tog. När han förstod att allt var över skickade han ett ombud till riksdagen och lät hälsa att armén skulle gå under inom 24 timmar. Men själv höll han sig undan och kunde sedan, under lite lugnare förhållanden, se listig ut och förklara att armén aldrig hade besegrats, utan att det var blötdjuren till politiker som gett upp.

På bilder framträder Ludendorff gärna i pickelhuva neddragen i pannan. Tillknäppt min. Efter vapenstilleståndet den 11 november 1918 drog han ner kepsen över näsroten och försvann.

Han var väl världens mest eftersökta person. Han var spårlöst försvunnen. Det gick rykten om att han iförd lösskägg och på falskt pass lämnat Tyskland.

Han kunde vara varsomhelst på jordklotet. Han kunde vara på Grönland eller i Panama.

Det påminde lite om de historier som i början av 2000-talet spreds om Usama Bin Laden.

Det gick, bland mycket annat, rykten om att Ludendorff befann sig i Sverige.

På Sten Sturegatan 16 i Göteborg bodde familjen Wedel. Den flicka som sedermera skulle bli min farmor, textilkonstnären Inga Wedel, var sjutton år i november 1918. Hon hade bröder och systrar. En av dem var Nils Wedel som så småningom, bland mycket annat, skulle få ihop mosaiken i Valhallabadet.

Det fanns såvitt jag vet ingenting som tydde på några kontaktytor med det tyska överkommandot.

Ingen i min släkt har någonsin lyckats presentera en rimlig förklaring till det som inträffade för nästan exakt hundra år sedan. Det är fullständigt obegripligt. Men så fungerar rykten: de är obegripliga.

Någon gång i slutet av november eller början av december inkom ett tips till den svenska polisen:

Den över hela jordklotet eftersökte general Ludendorff befann sig i Göteborg.

Han gömde sig hos familjen Wedel på Sten Sturegatan.

Det var inte otroligare än något annat otroligt tips. En poliskonstapel lyfte sin tunga svarta telefonlur (antar jag), bad att få bli kopplad till familjen Wedel på Sten Sturegatan och frågade med korrekt hövlighet om det händelsevis ägde sin riktighet att general Ludendorff träffades på detta nummer.

Det slumpade sig så att någon av familjens tonårspojkar svarade i telefon.

Denna komiska förfrågan efter världens mest eftersökta man – utförd av någon okänd skämtare som på pricken härmade en högdragen poliskommissarie – gjorde tonåringen mycket upprymd. Telefonskoj var precis vad han var upplagd för denna grå höstdag.

Han svarade alltså:

– Naturligtvis!

(I broderade varianter av berättelsen säger tonåringen att Ludendorff dricker Pripps och äter wienerbröd.)

Tio minuter senare var Sten Sturegatan full av poliser.

General Ludendorff anträffades inte.

Men i tjugo minuter eller så befann sig alltså general Ludendorff så att säga preliminärt hemma hos familjen Wedel på Sten Sturegatan.

Det är min familjs ögonblick i världshistorien.

General Ludendorff kom fram så småningom, dock inte hemma hos min farmor i Göteborg. Generalen levde nästan tjugo år efter första världskrigets slut. Han skrev sedermera memoarer som var så lögnaktiga att de blev intressanta. Han pysslade med konspirationsteorier om frimurarnas roll i Tysklands undergångsdrama och i slutet av sitt liv höll han på Hitler ibland, när det passade honom, och inte på Hitler när Hitler inte passade honom. Han lyckades alltså med den nästan overkliga bedriften att vara för ryggradslös för att vara nazist.

Han skulle inte ha varit ointressant som gäst.

Det var förresten sant att han gömt sig i Sverige, men inte hos familjen Wedel på Sten Sturegatan 16 i Göteborg, utan hos en ryttmästare Olsson i Hässleholm. Det avslöjades framåt jul 1918. Det blev ett spektakel. Men den historien är berättad förut.

GP den 29 oktober 1918. .