Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Lars Fritsch: Ljudet av en god jul

Ett svagt surrande trängde upp från underjorden.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

På julaftonens morgon steg vattnet i toaletterna nästan upp till brädden när man spolade. Sedan sipprade det långsamt, långsamt ut.

Stopp i avloppet. Helvete också.

Det kunde vara ett av två ting, eller båda. Antingen stopp i avloppet eller en död avloppspump. Eller, som sagt, bådadera. Hur pumpen fungerar är det inte läge att gå in på här och nu. Och vi hade alls inte tid med avloppsstopp heller, gästerna skulle komma klockan halv två och det var mycket att göra innan dess. Jag spolade flera gånger på toaletterna för att skölja ut stoppet. Det lyckades inte. Men det blev inte totalstopp, vattnet sipprade ut. Det gick trots allt att använda toaletterna.

Tomten kom inte i år men några av oss satt på hans buffelpäls så han var med oss ändå på sätt och vis.

Problemet fick anstå.

Det var tomt i Lerums centrum när jag försedd med munskydd åkte och köpte Svenska Dagbladet med Hans Christian Nygårds julkorsord över ett helt uppslag i en förutom mig tom butik. Jag köpte Lydia Sandgrens ”Samlade verk” i julklapp till min trevliga fru i en nästan lika tom butik.

När jag kom hem parkerade jag på gräsmattan. Sedan körde jag ut den andra bilen ur carporten (Sicket ord!) Jo, vi har två bilar, med en sammanlagd ålder av 33 år. Numera behöver vi väl bara en, men vi har kvar dem av nostalgiska skäl, kan jag tro. Eller bara för oviljan att alls ändra på saker och ting i tillvaron.

Och när jag körde ut min trevliga frus bil uppmanade den mig: check engine. Helvete också. Det var ändå ganska lugnt. Rätt ofta pockar den på att få motorn kollad. Den är gammal och trött och vill bli ompysslad. Vi får köra den till Partille Bilservice och få uppmaningen raderad. Hittills har det aldrig varit något fel på motorn. Men nu var det helgdagsafton.

Problemet fick anstå.

Vi bar ut bord och stolar och eldkorg och ved och julklappssäcken och julbocken och ställde alltihop i carporten (Sicket ord!) under en klar himmel med en blek och avmätt vintersol.

Ty i år skulle julen firas coronasäkert med väl tilltagen distans och utomhus. Det var nollgradigt och blåste en hel del från nordväst.

Vi gjorde i ordning smörgåsar med julskinka, bryggde kaffe och hällde på termos och skar upp bullar.

Gammelmoster kom och strax därpå kom vår dotter och pojken. Vi kramades på håll och tyckte om varandra.

Vi bjöd på glögg. Alkoholfri till chaufförer och minderåriga.

Och vi bjöd på kaffe och skinksmörgås. Det var förskräckligt kallt. Och elden i eldkorgen rök och luktade och spred sotflagor på våra smörgåsar. Men vi hade det bra, jag glömde avloppet.

Pojken frös. Men han blev varmare när vi delade ut julklappar. Han och dottern hade skrivit rim på klapparna de gav oss. Bra rim. Underbara nödrim.

Tomten kom inte i år men några av oss satt på hans buffelpäls så han var med oss ändå på sätt och vis. Och det delades ut notställ och dammsugare och Kahlua och Grant´s och en brosch i silver och mikroskopiskt små örhängen i guld och Campari och långa rader böcker, varav två var Lydia Sandgrens ”Samlade verk” – min fru och jag hade gett oss var sin – så en av dem fick bli en extraklapp till dottern.

Vi hade det bra men kallt. Värmen från eldkorgen spreds inte många centimeter.

När nästan tre timmar gått och alla var genomfrusna hjälpte dottern och pojken till att bära in stolar och bord igen.

Firandet var slut och gästerna försvann ner i backen in i den svarta decembernatten. Min trevliga fru och jag gick in och åt sill och potatis och skinka och köttbullar, och jag doppade i grytan – och mindes avloppet. Vi diskade och vi torkade. Vi hade haft en fin julafton trots allt.

Avloppet var det, ja. Jag vred på vattenkranar och spolade på toaletterna, i tanken att det borde få igång avloppspumpen om den alls fungerade, tog med en ficklampa och gick håg- och modlöst ut i mörkret.

Avloppsbrunnen finns intill soluret. Det står på en stenpelare. På stenpelaren sitter en kopparhuv som döljer en elkontakt. I den sitter stickkontakten till avloppspumpens sladd.

Jag satte mig på huk på brunnslocket och lyssnade. Man kan höra när avloppspumpen går, ett svagt surr nerifrån underjorden. Den gick inte. Jag hörde inte ett ljud annat än bilar hummande på vägen mellan Floda och Lerum och ett pendeltåg som avlägsnade sig ner mot Hedefors och en råbock som skällde uppifrån Oryd.

Jag funderade på om jag kunde störa Marcus på juldagen. Det var han som en gång installerat pumpen. Resignerat lyfte jag på kopparhuven och lyste med ficklampan på kontakten. Där satt den. Jag tog tag i den och ruckade på den. Då hörde jag avloppspumpen gå igång nere i avgrunden! En vänligt brummande lättnad. Den gick så länge jag satt där. Och jag njöt av ljudet.

En sådan orimlig tur. Det hade bara varit glappkontakt. Avloppet fungerade oklanderligt.

På teve var det blott Karl-Bertil Jonssons jul att titta på, och Midnattsmässa från Peterskyrkan att förargas över, resten av programmen var en smula förolämpande: Sune vs Sune, Svensson, Svensson.

Men en bra julafton hade vi haft. När den var slut var det flera köldgrader därute i natten och råbocken fortsatte att skälla på håll.