Sov gott.
Sov gott. Bild: Ulf Sveningson

Jonathan Bengtsson: Leve stadsbibliotekets sovande gubbar

Många av dem var uppenbart hemlösa, låsta i den meningslösa ritualen att försöka överleva ännu en dag.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Nu är de goda gudarnas tid kommen. Coronarestriktionerna är nästan borta, och frihetens söta gospel dånar ut över städer och torg. Till sist är väntan också över för stadsbibliotekets sovande gubbar.

Stadsbibliotekets sittytor var, under nästan ett år, nedsläckta för den stora allmänheten. Med detta försvann ett eget litet samhälle, fullt av små övergrepp på friden. Tonåringar brukade sitta här, och prata i en volym som lade sig mellan getklunga och terror. Mammor brukade ta med sina gråtande barn till kaféet och skapa en helt ny förening mellan eld, morotsfrallor och vrede. Här brukade också en rad gubbar placera ut sig under dagen för att sova. Något de alltså inte har kunnat göra på ungefär tolv månader.

ANNONS

När jag häromdagen begav mig till biblioteket möttes jag emellertid av ett glädjebud - sittytorna är tillbaka. De sovande gubbarna kan återvända. Mitt stora intresse för nämnda herrar kommer ur en enkel slutsats: de har en mycket sällsam, direkt rå relation till den mänskliga sömnen. För dem är verkligen sömn ingenting att vänta på. De kliver bara rakt ner i den och styr.

De flesta av oss kommer aldrig bli så bra på någonting som dessa män är på att sova.

Redan när gubbarna intar sina fåtöljer omges de av ett orientaliskt lyster. De är tomma i ansiktet som biktmunkar. De ställer ner sina skavda plastkassar, sina fuktiga träningsväskor, och tycks samtidigt ställa bort hela världen.

Sedan börjar de att sova. Som om de vore bedövande av någon tung, het ånga från ett brinnande opiumfält i närområdet. Så hårt och girigt tar de sömnen att de förmodligen förstör den lite. De flesta av oss kommer aldrig bli så bra på någonting som dessa män är på att sova.

Jag minns en äppelformad man i ullmössa, som brukade sitta på bibliotekets övervåning. När han snarkade så presenterades världen för ett ljud som inte borde finnas. Hans baslåda hade kunnat harpunera ett klocktorn, skjuta rakt igenom väggen på en metallsilo.

Samma man hade en relation till lokalens stolar som var omöjligt intim. Sällan har materia dominerats så. Han såg ibland ut att förtära den stol han sov på, likt ett förhistoriskt ormdjur. Som var han bara ett par steg ifrån att klyva stolsryggen med sin bålmuskulatur, suga i sig överdraget och benen. Sedan väsa iväg nedför trapporna, ut genom de rullande svängdörrarna, och ligga och smälta allting under en vägbro.

ANNONS

Jag minns också en herre i snickarkläder. Ur denne mans mun kom, när han snarkade, en medeltida signal om fara. Som om han anvisade den styrande klassen om att hissa upp stadsporten, gömma undan horor och barn, då en samling kosacker red mot Göteborg med dragna sablar! Hur mannens näsborrar utstod detta andningstryck är svårt för mig att besvara. Att hans polyper inte bara smällde av rakt ut i luften som ett par brandgranater, att hans lungor inte bara sköt ut genom bröstet som två katapultstolar; jag har ingen förklaring.

Jag minns att gubbarna var enkla att tycka illa om. Man knöt ihop sin kropp till en liten fettklump inför snarkandet. Man mumlade svarta besvärjelser för sig själv och tittade upp mot den kalla himlen. Vissa kallade in personal som, med sina bulkiga jeans och baslösa röster, försökte vädja till de sovande männen. Det sattes upp lappar, med ett snällt och hotfullt typsnitt, som avrådde besökare från sömn.

Men männen tycktes bara öka i antal. Vissa dagar kunde man möta en hel sträng av rosslande kålsäckar på bibliotekets andra våning. Redo att fortsätta sova, redo att fortsätta försvaga uppsatser och skolarbeten över alla stadens samhällsklasser.

När jag ser tillbaka nu känner jag något rent och högt inför dessa män. Många av dem var uppenbart hemlösa, låsta i den meningslösa ritualen att försöka överleva ännu en dag. De ville bara ha någonstans att vila bort ett par timmar av sitt liv. Nu kommer de kunna göra detta igen.

ANNONS

Man skulle naturligtvis kunna påstå att djupsömn inte är en önskvärd syssla i offentliga rum, och man skulle också ha helt rätt. Men om Göteborgs kommun inte ger dessa män några värdiga alternativ, så får kanske Göteborgs kommun också utstå att de fortsätter dåna genom stadens bibliotek. Ut över stationära datorer, kesofläckiga stolar och skivor med calypsomusik.

Det är väl egentligen ett förträffligt vis att uttrycka sin politiska vrede på. Att snarka sönder friden på ett bibliotek, ägt av precis den stad som slutat bry sig.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS