Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Kristoffer Kviberg: Leve de gåtfulla skridskohjältarna

Han inledde med att trycka i sig en påse saffransbullar för att därefter ge sig ut på ett tre timmar långt löp-pass, iförd jeansskjorta.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det är en kall vinter, människorna på gatan krymper ihop i sina dunjackor och termobyxor. De skyddar sig mot kölden bäst de kan, men tjocka kläder hjälper föga. Den riktiga värmen kommer, som vanligt, inifrån.

En mörk februarikväll vid mitt köksbord tänker jag på forna vintrar. Allra mest tänker jag på att min pojkrumsdörr när jag var liten pryddes av ett klistermärke med en bild av skridskoåkaren Thomas Gustafson. Jag kan inte minnas ögonblicket när jag satte dit det, eller egentligen varför, skridskoåkare tillhörde inte min barndoms främsta hjältar (i tur och ordning var de i stället Zorro, Glenn Hysén och Batman).

Jag uppskattade dock att själv åka skridskor. Pappa tog med mig ut på Härlanda tjärn för att öva inför en friluftsdag med skolan. Den knaggliga isen var svårbemästrad. I alla fall för mig. Pappa svävade fram över isen i sina bruna läderskridskor från slutet av 60-talet. Han spelade bandy. På 60-talet alltså, nu spelar han mest vinylskivor.

Om vädret inte tillät oss att beträda frusna sjöar åkte vi till Isdala, eller någon annan sliten hall, i stället. Jag minns isladan i Kortedala som kallare än turerna på Härlanda tjärn. Möjligen har jag aldrig upplevt en mer sträng kyla än den som fanns i ishallar i Göteborgs ytterområden under tidigt 1990-tal. Termosen med varm choklad värmde då bara hjälpligt.

Nils van der Poel är ett nytt stjärnskott på den svenska, ganska glest befolkade, skridskohimlen. Han är en befriande udda idrottsman. Nils tog exempelvis en två år lång paus för att göra värnplikt i Arvidsjaur. Man har ju emellanåt undrat om folk gör värnplikten längre. Att utföra den militära utbildningen i Arvidsjaur nuförtiden framstår, i mitt huvud, som rent gåtfullt.

I ett tv-inslag för en tid sedan följde en reporter Nils på ett träningspass. Den unge talangen inledde med att trycka i sig en påse saffransbullar för att därefter ge sig ut på ett tre timmar långt löp-pass, iklädd jeansskjorta.

Nils van der Poels hela uppenbarelse är något som värmer i dessa bistra tider.

Barnen och jag åkte förresten skridskor själva häromdagen. Gubbarna i idrottsföreningen har fixat is på tennisplanen nere vid vallen. Oändliga timmar har de ägnat åt att spola, skrapa och skotta. Isen är fantastisk. Men, ett Sisyfosarbete är det. Några timmars plusgrader och allt är förstört. En blir alldeles varm i hjärtat av engagemanget.

När vi åkt någon timme på den där tennisplanen är Lillebror trött. På en bänk pustar han ut och sammanfattar i, som vanligt, fullkomligt oantastliga ordalag.

- Det är kul med skridskor. Man får ont i fötterna och fryser jättemycket. Efteråt får man choklad och då blir man varm i kroppen igen.

I februari är det just detta allt handlar om; klistermärken på pojkrumsdörrar, läderskridskor från 60-talet, kufiska idrottsmän och längtan efter att, på alla sätt tillgängliga, bli varm ända in i själen.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.