Kannibalen Jeffrey Dahmer är på tapeten, skriver GP och andra tidningar. Han är föremål för en tv-dramatisering. Hans glasögon (inklusive fodralet, framhålls det) säljs samtidigt via en kanadensisk auktionssajt för utropspriset 1,1 miljoner kronor.
Jeffrey Dahmer var en massmördare från Wisconsin, med glåmig hy och pilotglasögon, som prydligt placerade sina offer i kylskåpet. Det är ett förbryllande ämne för en underhållningsserie. Jag tycker att det känns ungefär lika tilltalande som att göra en serie matlagningsprogram med Görings favoritrecept. Men så saknar jag ju också all fallenhet för modern tv-produktion.
Försäljningen av Jeffrey Dahmers glasögon förvånar mig dock mindre.
Sånt där höll vi med här i trakten redan på 1830-talet.
Då for göteborgska grosshandlare med hjulångare till Marstrand.
De sög på sina nya sjöskumspipor och klev sedan i land i storrutiga kostymer och hoppades få se någon trevlig hängning av någon trevlig falskmyntare. Men framför allt ville de ju ha med sig en souvenir tillbaka till Göteborg. Det viktiga var att dessa souvenirer hade vidrörts av någon berömd fästningsfånge. Fångarna satt på Carlsten och snidade snusdosor eller täljde träskedar.
Stortjuvarnas snusdosor var dyra. Det var Jeffrey Dahmer-effekten.
Och dyrast var förstås Lasse-Maja. Han var ingen mordisk man. Han hade turnerat genom Sverige iförd empirklänningar och lösbröst och stulit kandelabrar och kontanter. Sedan blev han utbränd och åkte till Stockholm och tittade på vaktparaden och åkte fast. Han fördes till Marstrand, där han från cellen dikterade sina sjövilda memoarer för en bokhandlare från Uddevalla.
Med tiden blev han (inte bokhandlaren) västkustens största turistattraktion.
Netflix skulle kunna göra mycket av Lasse-Maja. (Han var dessutom, om programidén behöver utvecklas, bra på att laga mat.)
Auktionsbranschen, tv-branschen och turistbranschen har alltså visat friska tag när det gäller gäller försäljning av kändissouvenirer. Man kan säga att de ligger på en hedrande gemensam andraplats.
Den självklara ettan – den som får tv-bolag och auktionssajter att framstå som blyga amatörer – är givetvis Gudsbranschen.
Men så har tv-bolag och auktionssajter inte heller haft tusen år på sig att finslipa metoderna.
Gudsbranschen har arbetat i stark närhet till några globala konkurrerande koncerner som ofta har haft aningen för självständiga lokalkontor. De har gjort business med svettedukar, flisor av tummar, skägg, tänder, tungor, konserverade helgonstämband och andra finurligheter.
Gudsbranschen är kreativare än någon annan bransch på jorden (och, antar jag, i himlen). Det är populärt att anklaga Gudsbranschen för gråhet och bristande spänst i fantasifrågor. Intet kan väl vara mer felaktigt. Vatikanens stora public relations-avdelning kan alla glada trick.
Min slutgiltiga kapitulation inför Gudsbranschens överlägsenhet inträffade en sommardag år 2014.
Det var i klosterkyrkan i Vadstena.
Där fanns en liten butik med vykort och ljus. I den stod en vänlig Birgittasyster. Jag frågade henne om man i Vadstena förvarade några remarkabla religiösa reliker. Hon svarade undvikande att det inte var mycket bevänt med det.
Men, tillade hon, det fanns ett kloster i Italien som satt på en riktig godbit.
– Och vad har de? frågade jag.
– De har Kraniet av Den Heliga Birgitta som ung.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
