En så sen kväll att det nästan var natt gick jag uppför Kungsgatans puckel. I en port satt en man.
Han sa:
– Jaha. Nu har mobilen säckat ihop också.
Han hade egentligen aldrig ledigt, sa han, men nu hade han ändå åkt ner till Göteborg för att få sig en rotblöta.
Han var lätt avrundad under den rutiga skjortan.
Han bar också en mustasch – en lite fåfäng mustasch, en sådan som måste underhållas med välgörande oljor. Det var, om uttrycket tillåts, en lite feminin mustasch.
Han hade genomfört en utmärkt kväll i Göteborg. Nu var det natt och han var fortfarande på gott humör, men han hade råkat ut för några småsaker. Han hade exempelvis förlorat sin plånbok. Det bekom honom egentligen inte, för han hade spärrat kortet och på hotellrummet låg både bilnycklar och några sedlar. Hotellet var betalt i förväg, så det var ingen fara. Det var en liten förargelse, men inget att bry sig om. Men han var lite osäker på geografin och funderade på i vilken riktning han skulle gå.
– Vilket hotell bor du på? sa jag.
– Ja, det är ju just det, sa han. Det minns jag inte.
– Men hur såg det ut? sa jag.
– Dom hade slarvat lite med listen i receptionen, avfasningen var dålig, sa han.
– Han tillade:
– Jag är snickare.
Han hade snickerifirma i Frändefors eller något liknande. För all del – han skulle kunna ha anställda om han ville, men han tyckte om att arbeta ensam. Det var ett litet aktiebolag. Hans mamma som var över sjuttio år och lite dålig i benet var styrelseledamot.
Och så nämnde han sitt namn och snickerifirmans namn. Det var ett ganska vanligt svenskt förnamn och ett lite östligt klingande efternamn. Och snickerifirman var helt enkelt namnet på den minimala hopgyttring av grå gårdar, gula stubbåkrar och plank nära E45:an där han och modern bodde.
Han sa:
– Det går bra.
Sedan gick han uppför Kungsgatan. Han hade inga pengar och inga möjligheter att kontakta omvärlden och han visste inte var han hade sitt härbärge eller i vilken riktning han skulle gå.
Men det gick bra.
Morgonen därpå satt jag vid mitt frukostbord på Hisingen och undrade över snickaren. Googling vidtog. Jag mindes inte hans namn, men jag mindes snickerifirmans namn och på det sättet fick jag fatt i snickarens namn igen och jag kunde läsa att han var född 1982. Modern med benet var född 1946. Och sedan gjorde jag en sökning på namnet.
Han hade ett ovanligt namn.
Jag fick flera hundra svar. Det fanns en krigshjälte som bar snickarens namn. Han (inte snickaren) hade kämpat i ett – faktiskt två – av 1900-talets stora krig. Det var olika amatörhistorikerwebbsidor. Han (inte snickaren) hade sprängt saker och befriat fångar. Han hade åkt skidor och han hade som tjugoåring lett ett kompani och sedan snabbt katapulterats uppåt i graderna. Innan han dog före trettio års ålder var han regeringens särskilde rådgivare. Det fanns ganska mycket skrivet på utländska språk som jag inte förstod. Men ymnigheten förstod jag. Han var en legend. Det var bortåt hundra år sedan han stupade. Ett pris delas tydligen ut i hans namn. Jag gick in på Wikipedia och läste artikeln om honom.
I denna Wikipediaartikel fanns ett hundraårigt porträttfotografi.
Det var liksom ett porträtt av snickaren.
Likheten var kuslig.
Allt fanns där utom mustaschen. Det vill säga även för hundra år sedan fanns en liten mustasch, men den var ovaxad och fältmässig.
Han hade en styv rundad krage och blickade ut ur det svartvita fotot med ögon som jag föreställde mig var isblå.
Det bör ha gått tre eller fyra generationer. Men de hade samma namn och de såg likadana ut. Jag tittade på detta hundraåriga fotografi och tänkte:
– Jag träffade ju honom i lördags.
Vem finner sin plats i historien?
Vem hade trott att den lite yvige utrikeskorrespondenten och elefantjägaren Winston Churchill skulle rädda världen år 1940? Och vem kunde väl tro att vår tids främsta försvarare av demokrati och frihet skulle vara en ganska dålig ukrainsk komiker som har gjort youtubesuccé i ett klipp där han spelar piano utan byxor.
I en bättre värld hade han fortfarande spelat piano utan byxor.
Churchill hade i en bättre värld slutat sina dagar i en magnifik whiskyfylla över ett korrektur. Jag hoppas att snickaren från Frändefors hittade sitt hotell eller åtminstone en bänk med ryggstöd. Jag hoppas att vi aldrig behöver dela ut ett pris till hans minne. Det är bara i dåliga tider vi behöver hjältar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
