Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Clausson: Länge leve sommarjobbarna

Inget jobb är för litet för att utföras väl, med energi och nyfikenhet.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Sommarjobb. Jag tror att begreppet väcker motstridiga känslor i de flesta av oss. Några veckors hårt slit, mellan terminer av studier, flyttar mellan städer – eller relationer. Det tillfälliga jobbet, de viktiga – kanske just då helt avgörande – pengarna man ska tjäna på att utföra något en kort men intensiv period, ofta ihop med andra icke ordinarie medarbetare. Underbart och alltför kort. Eller en sommar som bara måste glömmas bort. Uthärdas. Jag har haft alla varianter men inget korttidsjobb som inte lärt mig något. Jo, kanske det där allra första. 1983. På resebyrån. Jag minns pappersbuntar med datalistor och att uppgiften bestod i att scanna dem med ögonen och bocka för något i kanten. Pricka av något. En specifik men ändå, för mitt fjortonåriga jag, fullständigt oklar uppgift. Men jag minns också känslan av lyx vid kaffeautomaten där vi fick ta så mycket varm choklad vi ville. Och luncherna med pappa, varje dag, på banken som låg i samma hus och hade personalmatsal. Det var fint.

Efter det, otaliga tillfälliga säsongsuppdrag under några år. Jag serverade, sorterade, arkiverade, tryckte, marknadsundersökte, passade, passade upp, städade och på olika och allehanda sätt sopade jag rent där andra lämnat efter sig och gått på semester. Dansade på borden i några veckor, och när de kom tillbaka var det min tur att dra vidare.

Senare i livet, på redaktionella arbetsplatser, visade sig sommaren vara en speciell arbetsperiod på ett annat sätt: nyhetstorka i kombination med oerfaren personal och likafullt en tidning/programtid att fylla.

Som redaktör älskade jag att jobba på sommaren, i ett lugnare tempo med hungriga reportrar som kom med kreativa idéer. Som ung reporter på lokaltidningen minns jag däremot kampen för att fylla sidorna med något läsvärt. Hur minimalt intressanta små händelser kunde få ohemult mycket utrymme. Hur många jobb man kunde stänka in i bladet under ett veckoslut när man som enda reporter i tjänst tillsammans med en fotograf for hela upptagningsområdet runt och dammsög. Samma namn under 15 artiklar i måndagstidningen. Det var där jag lärde mig att inget jobb är för litet för att utföras väl, med energi och nyfikenhet.

Jag serverade, sorterade, arkiverade, tryckte, marknadsundersökte, passade, passade upp, städade och på olika och allehanda sätt sopade jag rent där andra lämnat efter sig och gått på semester.

När jag numera alltid har några veckors semester under sommaren följer jag med stort intresse vad nyhetstorka och vikarier kan åstadkomma. Som till exempel en krogkoll klockan nio på morgonen, för det är då programtiden i lokalradion behöver fyllas. I detta fall med ett pandemi-inslag om vissa lättnader av restriktioner, om än fortsatta begränsningar. Efter tio minuters vattentramp med nyvakna krögare som omöjligt ännu kunnat avläsa vad dessa vissa lättnader ska komma att betyda för dem, kommer då den fråga som bara en lätt svettig men energisk och nyfiken sommarvikarie, tömd på alla förberedda frågor och med en minut kvar att fylla, kan ställa:

– Men vad händer om folk börjar spontandansa härinne på krogen, trots förbudet? Jag menar, det kan ju hända den bäste. Vad gör ni då?

Den hypotetiska frågan besvaras med en form av hummande icke-svar. Inslaget tonar ut. Ett underhållande underhållsarbete är utfört. Jag känner sympati med alla inblandade.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.