Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Knölprat. Bild: Annika Karlbom

Kristian Wedel: Kvinnodagens svenskaste knölar

"Bredvid oss satt alltså två män. Och den ena gjorde ett yttrande och det var när jag hört det som jag visste att jag måste skriva om Internationella kvinnodagen."

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Om Internationella kvinnodagen har jag inget vettigt att säga. Det är förresten försent. Det är över en vecka sedan. Ändå kommer jag att yttra mig. Eller snarare: jag kommer att vidarebefordra ett yttrande, frambära det till offentligheten utan att kommentera det. Jag kommer att låta det klinga ut. Jag har intet att tillägga.

Det finns inget vilsammare än att färdas genom ett grågult, snålkulört, granskogsglest, stubbåkersplatt Sverige, när vilsna herrgårdar och järnvägsstationer ligger utströdda gå gräskullarna.

Det var i Alingsås, ungefär klockan kvart över tre på eftermiddagen, i det badhus som kallas Nolhagabadet.

Badet ligger där Jonas Alströmer planterade potatis på 1700-talet.

Det finns vitsar om Alströmer som inte är riktigt anständiga.

Han tillverkade också kritpipor, yllestrumpor, florettband, knappar, nålar och hattar. Hans affärer var stabila: de gick alltid med förlust.

Men han hade två charmiga och möjligen lite för sorglösa söner som lyckades förmå två systrar Sahlgren att gifta sig med dem. Alströmer gifte sig då med Göteborgs - eventuellt Sveriges - största privatförmögenhet, för flickorna Sahlgren pappa Niklas hade hemfört all punsch och alla porslinskoppar och allt te som druckits i Sverige under flera decennier.

I Nolhagabadet satt jag alltså på Kvinnodagen år 2020 i en varm bassäng och såg genom fönstret hur det föll regnblandad snö och funderade på om det var intill ekarna som Jonas odlat potatis. Jag satt och tänkte på hans svärdöttrar, Anna Margareta och Sara Catharina. Det tog pojkarna Alströmer nio år att förinta svärfars förmögenhet. Det var en prestation.

Jag satt i det varma vattnet och tänkte: det är Internationella kvinnodagen och snart ska jag få åka hem genom detta fula Sverige, som är mer Alaska än Europa, och det kommer att vara toppen, och varför skulle han nödvändigtvis göra yllestrumpor, och vad är ett florettband, och jag undrar om Anna Margareta och Sara Catharina skällde på sina gubbar.

Marsvädret grånade och mörknade över Alingsås och det var angenämt att tänka på bilresan hem. Det finns inget vilsammare än att färdas genom ett grågult, snålkulört, granskogsglest, stubbåkersplatt Sverige, när vilsna herrgårdar och järnvägsstationer ligger utströdda gå gräskullarna.

I detta Sverige regnar det nästan. Ett stickigt grått finflarnigt fukt står orörligt mellan förfallna gamla pilalléer eller tegelmurar.

Medan jag satt nedsänkt i bassängens trettiotre grader passerade varannan minut de kvinnorna i mitt liv (11 respektive 47), bärande uppblåsta ljusblå plastrundlar, som skulle föra dem nedför ett gult rutschbanerör.

Jag satt stilla med den nioåriga pojken. Vi hedrade Kvinnodagen. Vi gjorde ingenting.

Och bredvid oss satt alltså två män. Och den ena gjorde ett yttrande och det var när jag hört det som jag visste att jag måste skriva om Internationella kvinnodagen.

– Anneli gick upp till heltid, men det funkade inte för hon blev ju så jävla slö. Det blev ingen ordning alls på middagen.

Detta var alltså inte ett yttrande av Jonas Alströmers söner, utan av en man med mobiltelefon i plastfodral och blå badbyxor, år 2020.

Vi for hem genom regnet.

Är du prenumerant? Ladda ner Kristian Wedels kåserier som e-böcker.