Jag har lurat en landshövding. Till mitt försvar ska sägas att jag gjorde det för Göteborgs-Postens räkning och utan tanke på personlig vinning. Men jag gjorde det. Och eftersom ostindiefararen nu ska segla igen känns det skönt att så att säga ha rent bord inför den nya seglatsen.
Landshövdingen i fråga heter Göran Bengtsson, en vänlig och bredkindad man, som inte förtjänade det jag utsatte honom för. Strängt taget var han väl ex-landshövding när det inträffade. Men gamla landshövdingar är som boxningsvärldsmästare: det går aldrig ur.
Det var i juni år 2007.
Ostindiefararen "Götheborg" var på väg hem till Sverige efter en triumfartad resa. Göteborgs-Posten hade inrättad en ostindisk redaktion vars medarbetare flögs ner till skiftande glamorösa tropiska hamnstäder. Tecknaren Ulf Sveningson hade klivit av i Alexandria och av misstag råkat bli illegal immigrant i Egypten under två dygn. Men annars gick det bra. Jag var den enda ostindiska medarbetaren som aldrig fick lämna redaktionen i Göteborg. Jag fick sitta och rätta resenärernas stavfel och skriva notiser till en stor ostindisk bok som skulle gå i tryck veckan efter fartygets återkomst till Sverige. Dessa notiser handlade om te och nattmössor och porslin och den punschfulle William Chalmers.
I ett kapitel i denna ostindiska bok förväntades jag också – som instruktionen katastrofalt vagt lydde – ”reda ut bråken”.
Detta var ett omöjligt uppdrag.
Ostindiefararen hade alltså byggts i en plåtlada på Eriksberg. Det var ett projekt som dragit till sig alla göteborgska sextioåriga män med snickarbyxor och trasselsudd i bakfickan. Sedan kom sponsorer, byråkrater, politiker och bokhandlare. Alla hade olika uppfattningar om vad för slags båt – organisatoriskt och bokstavligt – de byggde.
De hade bråkat i fjorton år.
Jag hade en känsla av att alla stämde varandra enligt en noga förberedd koreografi, som ett slags ringdans.
Ostindiefararen hade alltså byggts i en plåtlada på Eriksberg. Det var ett projekt som dragit till sig alla göteborgska sextioåriga män med snickarbyxor och trasselsudd i bakfickan. Sedan kom sponsorer, byråkrater, politiker och bokhandlare.
Jag begärde ut några tusen sidor anmälningar, utredningar och dokument. Jag räknade till tolv domar och domstolsbeslut.
Landshövdingen Bengtsson var sommaren 2007 ordförande i Ostindiska kompaniet.
Jag behövde verkligen intervjua landshövdingen Bengtsson.
Eftersom den medarbetare som egentligen skulle skriva om dessa falangstrider föga överraskande hade gått in i väggen, så hade jag tre dagar på mig. Dessa tre dagar sammanföll med Göteborgs stads ihärdiga förberedelser inför ostindiefararens återkomst. Det var en bisarr tanke att Göran Bengtsson under dessa dygn skulle ha tid att sitta i två timmar och prata om förvaltningsrättsdomar.
Detta framhöll Bengtssons sekreterare när jag ringde. Och när jag ringde tredje gången: med viss sälta.
I min bedrövelse gick jag och åt en wienerschnitzel på Het Amsterdammertje på Odinsgatan. Där satt en gammal reporter och drack Grolsch. Jag beklagade mig. Han sa:
– Det finns ett sätt. Det är besvärligt och tråkigt och eventuellt också omoraliskt. Men det fungerar.
– Berätta mer, sa jag.
– Jo, sa den gamle reportern, du skriver ett manuskript till en jättestor tidningsartikel som är full med fel. Den måste vara precis så trovärdig i sin galenskap att det nästan går att föreställa sig att den ska i tryck. Du skickar texten till landshövdingen och säger att detta troligen ska publiceras i Göteborgs-Posten på fredag och att du vore ödmjukt tacksam för en kommentar om innehållet.
Jag skrev en vansinnig text. Det tog en hel dag. Klockan 11 dagen efter schnitzeln på Odinsgatan skickade jag texten till landshövdingens sekreterare. Jag satt vid telefonen och väntade. Efter tretton minuter ringde sekreteraren.
Två timmar senare satt jag hos landshövdingen Bengtsson. Han var mycket vänlig. Han bjöd på kakor. Vi fick in två kannor kaffe. Den ena tömde han själv.
Han hade mitt manuskript framför sig. Emellanåt tittade han på det som om han tittade på ett spöke.
Nu seglar ostindiefararen igen. Jag lovar att låta landshövdingarna vara i fred.