Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristian Wedel: Katter och mössor är gemensam egendom

Det finns en fungerande cirkulationsekonomi som klarar sig helt utan appar.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

När tittade Ni på Er penna senast? Jag tittade på min penna i morse. Det är en vit kulspetspenna med texten Pitebygdens försäkringsbolag.

Jag har aldrig haft någon kontakt med Pitebygdens försäkringsbolag. Det är säkert ett rekorderligt prima försäkringsbolag när brand och ofärd står i farstun och en olycka sällan kommer ensam och allt sånt där. Men jag har aldrig haft den äran. Jag känner inte heller någon som rimligen kan ha anlitat Pitebygdens försäkringsbolag.

Den enda som jag har träffat som varit från Piteå var en saxofonist, som jag pratade med senast i en mattaffär för tjugo år sedan.

En dag för tolv år sedan klev väl en 37-årig kvinnlig bibliotekarie in på Pitebygdens försäkringsbolags kontor i Piteå. Hon signerade en blankett och stoppade pennan i innerfickan. Ett år senare tog hon tåget till Stockholm och löste ett korsord i bistrovagnen. Pennan övertogs av tågvärden Bengt, 59, som glömde den i personalkantinen i Hallsberg. Där låg den i nio år tills kollegan Beda från Olskroken behövde anteckna telefonnumret till vaccinationscentralen. Pennan följde Beda fram och tillbaka till Phuket, men blev kvar i en ryggstödsficka på flygbussen från Landvetter där den med tacksamhet togs i bruk av GP:s sportreporter som glömde pennan i redaktionens konferensrum. Där repeterade GP:s luciakör i höstas. Jag var med. Jag är lite tenoren kommen.

Jag hörde en gång en kattälskare med beklagande tonfall hävda att orsaken till denna cirkulation är att människorna inte efterfrågar kattens åsikt. Min bestämda uppfattning är att det förhåller sig precis tvärtom.

Så har det gått till, tänker jag mig.

Pitebygdens försäkringsbolags vandrande penna bör betraktas som ett exempel på den klimatsmarta cirkulationsekonomi som alla efterfrågar.

Här i Kyrkbyn på Hisingen är cirkulationsekonomin redan införd. Men det sker på ett mycket mer sofistikerat sätt än med bilpooler eller färgglada appar som alla har namn som låter som smeknamn på bandyspelare.

Jag syftar alltså inte på den traditionella kvarterscirkulationen av vitlök, grilltunnor, kantgräsklippare, bilar med dragkrok, släpvagnar, cirkelsågar, långbord, fällbara stolar och champagneglas till femtioårsfester.

Inte heller tänker jag på Kyrkbyns elvaåriga pojkar som rör sig likt flyttfåglar i ett slags cykliskt förlopp som korrelerar med förekomsten av korv och makaroner. Där korv finns, finns elvaåringar.

Nej, det är katterna och mössorna jag har i åtanke.

De familjer i Kyrkbyn som vill ha katt skaffar försäkringar, sandlådor och en liten lucka i källardörren som styrs av ett mikrochip. Sedan placerar de med bävan sin nya katt på hallmattan. Katten besiktigar noga familjen och flyttar sedan vanligen till en annan familj. Den nya familjen kan i sin tur ha kvar en kattlucka efter en helt annan katt som flyttat till ett tredje ställe. Det kan ta två-tre katter innan katten är nöjd.

Jag hörde en gång en kattälskare med beklagande tonfall hävda att orsaken till denna cirkulation är att människorna inte efterfrågar kattens åsikt.

Jag tror att det är tvärtom. Orsaken till denna cirkulation är att katten inte efterfrågar människornas åsikt.

Jag tjuvåkte katt under ett halvår då kattdamen Maggie Smith bankade med högertassen på trädgårdsdörren klockan kvart i sju varje morgon. Jag hade ingen kattlucka. Detta översåg Maggie Smith med. Hon låg på morgontidningar och tangentbord och så småningom, mätt på år och laxfilé, gick hon vidare till de sälla tassmarkerna.

Men framför allt har vi alltså mössorna.

Ingen vet vem som har startat det. Vem kastade in den första mössan? Vi bor trots allt i Lundby där bredskäggiga män gick omkring och dräpte varandra av ren hjärtlighet redan på det glada 1000-talet.

Vi – de vuxna i hushållet – gjorde häromdagen en så kallad överslagsberäkning (vilket är 2020-talets gängse uttryck för att man chansar grovt). Minst elva mössor har vi kastat in i cirkulationen sedan 2017. Vi har sett dem för sista gången när de guppande i vintermörkret har försvunnit mot Bräckeskolan, Rosenhills idrottsplats, Kulturskolans keramikkurs, saxofonlektioner eller Lundbybadet.

Nio mössor har vi hemma. Vi har inte köpt någon av dem.

Långsam och outgrundlig är mössornas stora golfström.

Jag tycker om att föreställa mig att det var drottning Margareta med Kalmarunionen som kastade in första mössan. Hon lär ha varit här i trakten på 1390-talet.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.