Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Inga fladdermöss? Bild: Tyko
Inga fladdermöss? Bild: Tyko

Tyko: Karantänliv till vägs ände

Behöver man tuta för coronaviruset?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Vi flydde staden och letade upp en grusväg på landet. Det är ett tryggt ställe. Det grasserande gisslet är mest ett storstadsfenomen.

Vad kunde hända här i odlingslandskapet? En fladdermusattack kanske men det bedömde vi som en mycket låg risk. Något som, mig veterligt, inte en enda gång tagits upp på Folkhälsomyndighetens presskonferens.

Att tuta vid ett sjukhus var otänkbart förr i tiden. Det fanns till och med ett särskilt vägmärke med ett överkorsat signalhorn som betydde ”tyst trafik”.

Vi gick längs ett gigantiskt fält med grönkål. Säkert värt en förmögenhet. Grönkål har blivit en inne-gröda. Alla tv-kockar använder nu det som förr bara var en dekoration på julskinkefatet. Nu gör man allt möjligt med grönkål. Friterad kallas den hipsterchips.

Hoppas att det finns någon som kan plocka den. Grönsaksodlarna oroar sig för att inte få tag i någon arbetskraft. Är inte det en obefogad oro med tanke på att arbetslöshetssiffrorna rakat i höjden. Eller har vi nu i Sverige uppnått någon slags plockimmunitet?

Jag hjälpte i alla fall till lite och tog ett blad - som jag senare fräste i smör och la ovanpå vegobiffen.

Vi såg en hare. Troligtvis en fälthare eftersom den befann sig på ett fält. Men det kunde också varit en skogshare som navigerat fel.

Det hade definitivt den ensamma tranan gjort som spankulerade på fältet. På väg till Norrland antagligen. Nu hade den missat hela trandansen och trumpetade vemodigt: ”Vars är brudarna?”

Vi såg tre ormvråkar i skyn och nere på rastplatsen vid Säveån hörde vi en hackspett men det var inte den vanliga större utan en mellanspett – det hör man på det längre och intensivare trummandet.

Något har man lärt sig i ornitologin. Men inte hur man skiljer lärkor. De drillade anonymt i skyn.

Det var sådana lantliga ljud som omgav oss. Plus en och annan fyrhjuling som passerade i ett dammoln.

I övrigt var det ganska tyst.

Inne i stan bor vi mitt emot ett sjukhus. Där är det inte särskilt tyst. Ibland hör man till och med en bilist tuta.

Att tuta vid ett sjukhus var otänkbart förr i tiden. Det fanns till och med ett särskilt vägmärke med ett överkorsat signalhorn som betydde ”tyst trafik”.

För länge sedan var det ett evigt tutande. I början på 30-talet var bilismens oljud en plåga i städerna. De tutade på allt som var i vägen.

Men i Halmstad arrangerade de en söndag ”tyst trafik”. Ingen fick använda signalhornet och folk gick man ur huse för att uppleva det unika med bilar som inte tutade.

Tyst trafik infördes sedan 1 juli 1935.

När jag tog körkort, det låter som om det var på 30-talet men det var i slutet på 60-talet, så fick man lära sig omkörning på landsväg. Då skulle man först tuta på bilen framför och sedan vänta på svarssignal som betydde att föraren av den bilen var beredd på att en omkörning skulle ske. Därefter, om jag minns rätt, skulle man tuta igen för att bekräfta att en omkörning hade påbörjats.

När den var genomförd kom ett fjärde tut, en tacksignal.

Nu glider elbilar tyst omkring. Om man inte har öronen på skaft riskerar man att bli påkörd i smyg.

Kunde man inte utrusta elbilar med en ny slags signal, en knapp som utlöste ett gammaldags motorljud? En vrålande V8 lämpligtvis.

Den som hittar en varningssignal för coronavirus kommer att medaljeras. Nu blir folk sjuka i smyg hela tiden.

Och hamstringen har inte slutat. Först var det ansiktsmasker, sedan toapappret, därefter jäst, följt av pussel och nu är det tydligen hård åtgång på saxar och hårvårdsprodukter.

Själva hamstrar vi barnbarnsbilder i mobilen, frisk luft och tystnad.

Tallyho!