Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

John Brovik: Kaptenen blev nyfiken - och nu står fyra fartyg på grund

Månadens GP-fyr oktober 2022: Smygehuk.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Här är det slut. Det här är Smygehuk, landets sydligaste udde. Längst ut står fyrtornet bakom en skärm av täta lövträd, den lummigaste, grönaste fyrplats jag sett.

Resan till Smygehuk började i Sunne, i Berättarladan. Mitt i en scen ur en ”En saga om en saga”, Selma Lagerlöf-antologin som spelas fram med en så skön känsla av Västanå teater.

Ladan är kanske en av Sveriges största lador, en fantastisk byggnad vid sjön Fryken som transformerats till teaterlokal med plats för 500 åskådare. Rakvuxna stockar bär upp taket, timmer som kunde passat som undermaster till en fullriggare. Konstruktionen skapar balkonger, olika våningar som i Shakespeares teater The Globe. Allt passar skådespelarna som ständigt befinner sig i en böljande, cirkelformad rörelse.

Det var scenen med vildgässen som plötsligt satte sig som en kartnål i skallen på mig.

Scenen med flyttfåglarna som ”kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, och nu voro de på väg norrut” som orden faller i ”Nils Holgersons underbara resa”. Det var stora vingar på scenen, snabba dansande fötter och en fantastisk tolkning av romanens text.

Smygehuk, den sista udden med Sveriges sydligaste fyr. Kartnålen satt där. Vi måste dit.

Selma Lagerlöf och Nils Holgerson definierar på något sätt Smygehuk för mig när vi rör oss genom samhället ner mot hamnen. Nils Holgerson på Akka snurrar som vindflöjel på taken. Ledargåsen från Kebnekajse står staty i backen ner mot vattnet med skylten ”Fyr” som visar vägen över kajen där en grann Vindö 32 blänker i solen.

Det är 1920-tal, han är uppklädd, han kunde lika gärna ha stått framför den välkrattade gången upp till en herrgård. Av havet anar man ingenting.

Det är en makalös dag i Smygehuk där sommaren spänstigt dröjer sig kvar. Folk rör sig behärskat i solen med Österlenglassar, flockas på caféerna, tittar ut mot havet där en superyacht med en enorm spinnaker glider förbi. På seglet finns en text som visar att båten är byggd på ett holländskt varv, känt för sina stora båtar i aluminium. Kanske är det en världsomseglare som just nu rundar Smygehuk.

Fyren Smygehuk, månadens fyr i oktober, öppnar sig mot oss med sitt vitmålade, koniska torn och täta trädbarriär. Fyren är den totala kontrasten mot andra fyrar vi besökt. Utsatta, vindpinade fyrar som Måseskär, Pater Noster där man försökte skydda sina små magra köksträdgårdar med höga stenmurar.

Här är allt annorlunda. På en bild från Sjöfartsverkets arkiv i Norrköping ser jag fyrmästaren Österlund vid den vitmålade dubbelgrinden framför fyren på Smygehuk.

Det är 1920-tal, han är uppklädd, han kunde lika gärna ha stått framför den välkrattade gången upp till en herrgård. Av havet anar man ingenting.

Det var ju vanligt att fyrpersonalen roterade, bytte arbetsplats, provade nytt. Men på trygga Smygehuk stannade man, arbetade upp sig från biträde till mästare, skapade ett helt yrkesliv på samma plats.

Men det här är ingen ofarlig kust. Läget är utsatt, här sker mängder av haverier. Namnen flimrar förbi, det är ångaren ”Hans” från Köpenhamn, skonerten ”Garibaldi”, ”Karl” från Karlshamn som strandar utanför fyren, det är tremastskonaren ”Margit” från Skärhamn som blåser upp på udden för fulla segel.

15 oktober 1883 tänds fyren Smygehuk, ett 17 meter högt järntorn designat av fyringenjör Erik Höjer. Det är en nätt liten fyr, utan all den elegans och estetiska profil hos Heidenstams stora fackverksfyrar, som exempelvis Sandhammaren några mil öster om Smygehuk.

Det vackra bostadshuset på fyrplatsen är en prefabmodell från snickerifabriken Bark & Warburg på Första Långgatan i Göteborg med nästan 200 anställda. Lotsverket var en stor kund, man satte upp moduler, monteringsfärdiga hus, på Islandsberg, Måseskär, Stångehuvud, Väderöbod, Pater Noster, överallt, och affärerna gick lysande.

Tornet är ju bara 17 meter högt, det är väl ingenting, men spiraltrappan är ändå en rätt svettig historia. Belöningen är förstås total när vi kommer upp till lanterninen som idag har en 60 W lampa som lyser två sjömil ut över havet.

Det är helt tyst, stilla, havet verkar orörligt. En ensam fiskare står med vatten till midjan några meter utanför Sveriges sydligaste udde. Efter en stund ger han upp, det ger inget.

Men vi sitter kvar länge och försöker förstå hur det såg ur här uppe när julstormen drog in 1902 med över 40 meter i sekunden; det går inte.

Rakt fram skymtar Kullagrundets bastanta kassunfyr som släckte ner fyren på Smygehuk 1975. Kassunfyren är röd med svart midjebälte, står stadigt i betongen.

Kullagrundet, ett besvärligt ställe som skapat problem för sjöfarten, både nu och då.

Någon gång början av 1900-talet går ångaren ”St Erik” på Kullagrund, strax kommer bärgningsfartyget ”Belos” som också fastnar på grundet och sen ett fartyg till. Nu kommer engelska fartyget ”Royalist” ångande. Styrmannen ser tre fartyg tätt ihop. Vad är nu detta? Han blir nyfiken, viker av kursen och kör i full fart upp på Kullagrund; nu står fyra fartyg på grundet.

När vi klättrat ner för spiraltrappan, ut i solen, tittar jag upp mot himlen. Nu kommer de, fåglarna, vildgässen, och jag minns scenen igen från Berättarladan i Sunne, de stora svepande vingarna, den böljande, sugande rörelsen, berättelsens kärna.

Det här är fyrplats Smygehuk. Här känns Selma Lagerlöfs resa särskilt närvarande.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.