Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gunnar Bohman

Jonas Bergroth: Kal & Adas skapare försvann

Han var först - men konkurrerades ut av Lasse Dahlquist.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

I den högst marginella gren av historieforskningen som berör Göteborgsvitsens historia är det en vedertagen sanning att Kalle och Ada förevigades i tryck för första gången 1935. Huruvida det nu är av betydelse; de lär då ha varit att betrakta som allmängods sedan ett antal decennier. Välbekanta dramatis personae i tidens populära amatörrevyer och andra muntliga skämtsamheter. Inkarnationen av den lokalpatriotiske och slagfärdige arbetargöteborgaren – alltid redo att med en dräpande replik rycka undan mattan för uppblåsta typer – i konsten att få sista ordet möjligen endast övertrumfad av sin minst lika slagfärdiga fästmö.

Men åter till märkesåret 1935. Det är då dags för Rundquists bokförlag att utge ”Kalle och Adas visor”, en illustrerad samling med ”ord & musik” av Gunnar Bohman. Succén borde vara given. Radarparet hade ju redan vunnit den humoristiska hemmapublikens hjärtan. Snart nog skulle varenda svensk dessutom tack vare Lasse Dahlquist känna till hur Ada preppade med papiljotter inför engelska flottans besök eller hur man åt vickning i ruffen när det var dans på Brännö brygga.

Och Bohman visste av allt att döma hur man effektivt levererade burleska historier från estraden.

Född i Göteborg 1882, som son till en grossist i korta varor och dotterson till en snusfabrikör var Bohman egentligen ämnad för en bana som affärsman. Men inspirerad av umgänget i stadens unga konstnärskretsar, bland annat med Ivar Arosenius, hoppade han snart av handelsinstitutet för teaterstudier vid Elin Svenssons elevskola i Stockholm. 1935 hade han en gedigen skådespelarkarriär bakom sig. Han hade hunnit publicera såväl en diktsamling som en visbok i Evert Taubes stil – ja, han hade rentav varit den som 1919 introducerade Taube på Cabaret Läderlappen i Stockholm där Bohman då fungerade som konferencier. Men framför allt var han en väl etablerad Bellmantolkare och lutsångare av den sort det gick något trettontal på dussinet i förkrigstidens Sverige.

Bohman visste av allt att döma hur man effektivt levererade burleska historier från estraden.

Till en början ser det också ut att gå hyggligt för Kalle och Adas visor. En andra upplaga trycks efter ett par år och ytterligare något år senare ges den till och med ut på ett Stockholmsförlag. Ändå tycks Gunnar Bohmans visor om Kalle och Ada ganska snart ha klingat ut, förpassade till populärmusikhistoriens obarmhärtigt tysta minneslundar.

Det kan se ut som ett mysterium. Eller åtminstone ett misslyckande mot hyfsade odds. Ett försök till förklaring till hur det kunde gå som det gick, ger nu musikprofessor emeritus Olle Edström i en kort studie – ”Kalle och Adas visor, en musikvetenskaplig genomlys/s/ning”. Den publiceras närmast kongenialt undanskymd i skuggan av en betydligt fylligare skrift om Lasse Dahlquist som ryms i samma bok (”Kors vad det vimlar”, Carlsson bokförlag 2020).

Som man eventuellt anar redan av titeln är det ingalunda fråga om någon muntert kåserande epistel i publikfriande stil. Edström är en hårdkokt musikvetare som ”fastän i medvetande om att föreningen mellan text och musik är centralt för visan” först sakligt grupperar samlingens visor utifrån den taktart de noterats i, för att sedan i tur och ordning analysera varje visas melodiska karaktär och harmonik.

Det är nu inte så trist som det kanske låter. Edströms obönhörliga musikanalys är bitvis mycket underhållande, åtminstone i sitt oblyga sätt att värdera. Som melodin till sången Adas kanariefågel, som inte bara är ”snirklande diatonisk” (alltså byggd på en konventionell do-re-mi-fa-sol-skala utan några större språng), utan dessutom ”i allt väsentligt en glad och trevlig visa”.

Men Bohmans melodier är inte bara trivsamt diatoniska. I närmare hälften av visorna dyker det rätt vad det är upp fullständigt disharmoniska utbrott i melodierna. Som om atonalitetens Gubben i lådan, Arnold Schönberg, plötsligt lånat notpappret för att sedan lika hastigt lämna det ifrån sig ett par takter senare. Olle Edström talar om passagerna som Bohmanska ”obegriplighetsavsnitt” eller ”melodisk-harmoniska incidenter”. Svårbegripligt, svårsjunget och svårt att lära sig utantill. För att verkligen använda visboken i praktiken måste man med andra ord vara en bra bit över genomsnittet slängd i notläsning. Kanske inget patentrecept på kassasuccé.

Men eftersom åtminstone hälften av visorna trots allt är någorlunda lätta att greppa rent musikaliskt menar Edström att de faktiskt kunde ha gått hem i stugorna. Eller i alla fall landshövdingehusen. Den uteblivna succén tillskriver han snarast bristen på marknadsföring i form av insjungning på grammofonskiva, eller ännu hellre film, som så ofta med Lasse Dahlquist. Tro det den som vill.

Att bilda sig en egen uppfattning är dock lättare än man kunde tro. Kalle och Adas visor – även den numrerade förstaupplagan – betingar ett löjligt lågt pris på antikvariatsmarknaden. Relationen mellan tillgång och efterfrågan antyder att succén ser ut att dröja …