Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Glad marknadskraft. Bild: Malin Clausson

Julmarknadens nöt är knäckt

Malin Clausson hittar den verkliga julstämningen i skärgården.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vet inte riktigt när jag började gå på julmarknader, men det var helt klart i mogen ålder. Skulle tro att någon jul på Liseberg då barnen var så små att de satt i vagn och inte åkte några karuseller blev introduktionen till kanderade äpplen, svindyr nougat inslagen i cellofan och fem hemgjorda fudgekolor i en glasburk. I ett par decennier nu har jag levt i tron att detta med julmarknader är en meningsfull och stämningsfull syssla i december. I år har jag börjat tvivla ordentligt.

Jag handlar ju aldrig någonting. Jo, lotter, om det går till något behjärtansvärt ändamål, men annars går jag mest runt och tittar på tomtar och troll, silversmide och halmkonst, stöpta ljus och som sagt, svindyr nougat eller choklad eller lakrids, med d.

Jag fingrade i och för sig på en krans med bas av ståltråd häromhelgen, som jag tyckte var lite innovativ vid första anblick, och därför kom så långt att jag frågade om priset. Det oklara svaret: ”200 kronor, eller förresten 250 kronor” avgjorde den affären.

Den blev inte av.

I ett annat stånd på samma julmarknad började jag ingående studera en julstjärna som kändes lite skojig, tills jag dristade mig att fråga om priset även på denna och fick till svar att den inte var till salu då den utgjorde pyntet av själva marknadsståndet.

Förvirrad lämnade jag ännu en marknad och vankade vankelmodig hemåt.

Varför känner jag mig så lurad på konfekten? Det är ju inte så att jag på förhand har några förväntningar om att det vare sig ska vara vare sig billigt eller nödvändigt, det jag kan tänkas vilja inhandla på en julmarknad. Jag är absolut införstådd med att konsthantverk och pysselgodis och mysfaktor måste få kosta lite extra.

Men … alltså.

När vanliga ostfrallor helt utan cellofan och bryggkaffe i pappmuggar får skamlösa prislappar just för att det är julmarknad där du inhandlar ditt fika – då slocknar mitt julelljus.

Jag tar en båt ut i skärgården i stället. Ruskar av mig trängsel och ocker med ett bastubad, ett rivigt havsbad och lite glögg. Promenerar sedan över ön i ett söndagstyst klipplandskap och tänker att det var då befriande skönt från julmarknader härute.

Så står det då plötsligt där. Ett gammalt fint kantstött skåp med fönsterdörrar vid vägkanten utanför ett skärgårdshus. I skåpet står små tomtar och troll av lera, i de charmigaste utföranden, med små prislappar undertill som känns helt rimliga. I skåpet står också en diskret skylt med ett nummer att swisha en summa till, för den som vill ha sig en tomte eller två.

Jag ser noga på varenda tomte i skåpet. Tar mig en god funderare. Viken är finast? Den med röd luva eller den med grön luva? Var tänker jag att den ska stå? Vill jag kanske ge bort den? Att jag ska handla är inte längre en fråga. Frågan handlar nu enbart om vilken av dem som ska bli min. Och jag kan ta hur lång tid på mig som helst att välja. Skulle jag ångra mig är det sannolikt en smal sak att gå tillbaka och byta. Sammantaget: oemotståndligt enkelt.

Julmarknadens nöt är således knäckt. Helt utan köer, hets, tvångstankar, uppskörtning, julmusik, cellofan, uppfordrande smakprover och insmickrande presentförpackningar, på en skärgårdsö, i stillhet och utan försäljare, köper jag mina tomtar från och med nu. Julstämningen är åter på topp och jag kan i stillhet ta båten hem med ett fynd i väskan. Den har hittat sin plats i hallen och sin självklara uppgift:

Att påminna mig om en skön dag vid havet.