Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Brunnsgatan i Annedal 1947. I bakgrunden syns de nya bostadshusen i Guldheden. Det nya Göteborg växte och skulle så småningom sluka även Annedals landshövdingehus.  (Bild: Hjörnearkivet/ Göteborgs stadsmuseum
Brunnsgatan i Annedal 1947. I bakgrunden syns de nya bostadshusen i Guldheden. Det nya Göteborg växte och skulle så småningom sluka även Annedals landshövdingehus. (Bild: Hjörnearkivet/ Göteborgs stadsmuseum

Lars Fritsch: Julle hade eget dass i Annedal

Hans mest framträdande drag var ringarna under ögonen. Men han söp inte och han var inte döende. Han bara såg sådan ut.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Arvid Julius Calixtus Dahlberg var född i Eskilstuna 1886. Han gick under smeknamnet Julle och öknamnet Magerdal och var väldigt mager. Utmärglad. Han var min svärmorfar, och hade ett dödskalleansikte redan när han levde. Hans mest framträdande drag var ringarna under ögonen. Men han söp inte och han var inte döende. Han bara såg sådan ut.

Han hade en brokig bakgrund och blev med tiden en rekorderlig instrumentmakare som slipade skalpeller till kirurgerna på Sahlgrenska. (På den tiden fanns inga engångsgrejor, till och med papperspåsarna återanvändes.)

Första maj var hans högtidsdag. Han var övertygad socialdemokrat. Och varje år gick han plikttroget med i Socialdemokraternas tåg till Götaplatsen. På den tiden var det mångtusenhövdat. Då fick de knappast plats runt Poseidon.

Han bodde tillsammans med Tyra på Brunnsgatan 21 i det numera rivna Annedal.

Tyra var född var också född 1886 och var nummer 17 i syskonskaran på Söder i Stockholm, med en far som misshandlade bland andra henne. Hon var gift när hon träffade Julius. I det äktenskapet hade hon fått två barn. Julius var änkeman, gift igen och far till sex barn. Han var alltså också i en tvåsamhet när han träffade Tyra.

De träffades, förmodligen i Stockholm, blev kära, så gamla – runt 40 – och gifta som de var. Man kan tro att de ville skapa sig ett nytt liv tillsammans. Och därför flyttade till Göteborg. Eller också var det bara så att han råkade få jobb här. Sina barn lämnade de efter sig, alla mer eller mindre vuxna. De fick ett gemensamt barn, Vanja, min svärmor. De bodde först i Östra Nordstan, i Haga, och hamnade så småningom på Brunnsgatan 21.

Julius gick till jobbet på Instrumentfirman Axel Ericsson på Andra Långgatan 8. Tyra var hemmafru.

Men Julius var inte bara instrumentmakare och förstamajtågare, utan också underhållare. Han kunde spela på sked. En gång fick jag höra honom, det var ett otroligt smatter, men melodiöst. Han sjöng; Ferlin och Bellman och Taube och Ruben Nilssons Fimpen och tändstickan och andra bra visor. Han kunde spela bleckflöjt och var akrobat. Han klarade av att göra en handsstans långt upp i åren. Han hade på sin tid i Eskilstuna varit medlem i Spiskrokskapellet, en orkester av glada herrar som sjung och spelade och spexade.

Lägenheten på Brunnsgatan 21 på ett rum och kök låg på första våningen i ett landshövdingehus. Den hade vedspis i köket och kakelugn i rummet. Uppvärmningen var ved och koks som de bar upp från källarförrådet och eldade med i spisen i köket och i kakelugnen.

De hade egen toalett inne. En lyx.

Julius var noga med att lyssna på TT-nyheterna på radion. Han satte handen bakom örat för att höra, medan Tyra pratade på om helt andra och ovidkommande ting. Han hyssjade på henne. Hon pratade gärna, och gärna med kraftfulla uttryck som, ”dra röva i koks” och ”ögonen stod ut på honom som på en pissträngd katt”.

Hon var nervöst lagd och handlade på kredit i speceriaffären och hos charkuteriet. Hon betalade när det blev torsdag och lön och blev därmed pank igen och började åter handla på krita. Hennes nerver gjorde att hon inte sällan befann sig på vilohem. Hon tog det med ro ett slag och lugnade ner sig.

Julle hade alltid en öppnad porter stående på golvet bredvid sig. Han tog sig en klunk då och då. Han satte en kork (alltså en kork gjord av kork) i halsen på flaskan för att porten inte skulle bli avslagen.

Julius och Tyra förflyttades till Änggårdens mest avlägsna hörn.

Annedal var fullt av liv och folk och butiker, speceriaffärer, spårvagnar, fyllerister, fiskaffärer, skumma figurer, damfrisörskor, charkuterister, original, tobaksaffärer, affärer som sålde fotogen, gamla tanter, chalmerister och dynamitarder…

Det var högt (nja, det var kanske inte så vanligt) och lågt.

Tyra satt ofta i rummet och tittade ut på Brunnsgatan. Där hände alltid någonting. Början på backen upp till Nilssons Berg kunde man se från hennes fönster och däruppe bodde det allsköns löst folk. Intressant.

Och på innergårdarna stod det utedass och bodar, som innehöll redskap, gamla möbler, fotogendunkar, slipstenar, och allt man kan tänka sig och en del otänkbart. Och där fanns brygghusen, där man tvättade sin tvätt och också förvarade den avlidne innan begravningen.

Men så revs då Annedal. Julius och Tyra förflyttades till Änggårdens mest avlägsna hörn. Också där bebodde de ett rum och kök. Jag tror att de fick varmvatten inne och centralvärme. Men de fick dass på svalen.

I Änggården hände absolut ingenting. Inget fanns att se, inget liv, ingen rörelse.

Julius dog efter ett halvår.

Tyra överlevde honom med några år, men flyttade snart till Högsbo sjukhem där hon långsamt tynade bort.

Varför revs Annedal, Julius och Tyra hade levt ännu om de fått bo kvar.

De hade ju dass inne.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.