Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Lisa: Jag vill absolut inte åka till Mars

Lisa väljer klot.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Sten! Sten! Sten! Den späda rösten är ivrig och glad. Det är tidig morgon i Stora Staden och jag passerar ett dagis. Har flickan fått syn på sin älskade Farbror Sten eller är hon bara lycklig över all sten hon ser på marken? Nej, självklart har hon träffat sin kompis Sten. Det är jag som inte är uppdaterad om vad femåringar heter nuförtiden. Men sten älskar jag. Jag kan gå och plocka blänkande, mjuka stenar i vattenbrynet hur länge som helst. Eller rättare sagt, tills jag inser att jag inte kan bära fler. När jag kommer hem med mina fynd har de torkat och är inte längre lika vackra. Torra och tagna ur sitt sammanhang har de blivit något annat. Lika mycket som stenar i mindre format tycker jag om klippor. Framför allt de runda, släta som har formats av inlandsisen och sedan finslipats av årtusendens höststormar. Betraktar man dem på håll, övergår de omärkligt till att upplevas som monumentala urtidsdjur. När man ligger på en sådan solvarm klippa efter ett bad blir man som en del av stenen, en del av jorden. För det är ju det vi är. De atomer som nu tillsammans utgör min person kommer i framtiden att fortsätta vara en del av planeten. Om inte några av dem förirrar sig ut i världsrymden förstås. Jag har inte något emot tanken på att delar av det som just nu är jag skulle ge sig ut på rymdäventyr i framtiden, bara jag slipper vara med. Hur någon kan vilja resa till Mars är för mig helt obegripligt. Jag vill höra till och höra ihop.

I provinsen syns här och där såren efter brytningen av den sten som blivit till städernas byggnader, torg och gator. Det välvda, mjuka har slagits sönder. Hantverkskunniga män har omvandlat berget till rätvinkliga stenar som förvandlats till ståtliga hus. Ja, det kanske har varit nödvändigt och faktiskt äger även såren, de övergivna stenbrotten, en skönhet. Förmodligen hade stenhuggaren en kärlek till berget han högg sönder. Eller kanske är det bara en nutidsmänniskas romantiska syn på gamla tiders hantverk.

För vissa är hemmet just de kvadratmeter som utgör deras bostad, medan andra verkar ha förmågan att uppleva hela världen som sitt hem.

Jag har köpt mig en jordglob. Sovjetunionen, Jugoslavien, Nordvietnam, Sydvietnam och Rhodesia finns med, så allt är i sin ordning. Ordning i den meningen att globen torde vara jämngammal med mig. En vill ju känna igen sig i tiden, världen och tillvaron. På kvällen somnar jag i soffan, belyst av globens milda sken. När jag vaknar i vargtimmen och tittar ut, ser jag ett annat klot lysa på himlen. Fullmånen. Då inträffar ett ögonblick av klarsyn. Här: En boll. Där: En annan boll. Jag sitter på den ena av dem. Runt omkring tomrum, med undantag för spridda himlakroppar på enorma avstånd från varandra. Enslighet, mörker och vakuum. Det är klart en behöver sin egen glob att rotera kring. Alla behöver ju ett hem. För vissa är hemmet just de kvadratmeter som utgör deras bostad, medan andra verkar ha förmågan att uppleva hela världen som sitt hem. Sådan är inte jag. Hemma är hemma, även om det är på mer än ett ställe. Det är inte alldeles enkelt, ibland längtar jag hem även när jag redan är hemma. Känslan av att komma hem är det jag söker, mer än en särskild plats.

”Jag behöver en huvudströmbrytare”. Bild: RÄPAN
”Jag behöver en huvudströmbrytare”. Bild: RÄPAN

Så blir det gryning i Staden. Klotets rotation släpper fram ljuset. Solen är knappt synlig i dimman. Vår sol, gasklotet som är förutsättningen för att vi överhuvudtaget finns här. Vi färdas alla runt denna livgivande himlakropp medan vi svär över spårvagnar som inte kommer och den annalkande vintern. En sak vi kan vara säkra på, även om vagnen aldrig kommer, är att om precis ett år kommer vi tillbaka till precis samma ställe. Åtminstone i förhållande till solen.