78 procent av alla svenskar över 18 års ålder har körkort, läste jag i en tidning nära mig. Jag tillhör alltså en minoritet. En elit. Mina första körlektioner tog jag 1989. Det höll jag sedan på med i några år. Den första bilskoleläraren hette Conny. Den andra hette Gösta. Den tredje hette Örjan. Jag slet ut dem.
Nu är det för sent.
Alla i min omgivning verkar också vara överens om att det vore olämpligt om jag finge körkort. Det skulle skapa oro i kungariket Sverige, i synnerhet på vägarna. Något ligger det väl i det. Jag har otur med teknisk apparatur. Jag har en gång fastnat med en rakapparat i en skjortkrage så att den fick klippas loss. Tanken att jag ska frakta liv och egendom i en liten kapsel av plåt och glas i hög hastighet ter sig överväldigande.
Sedan berättade han en historia om en reporter som på väg till ett reportage om en hönsgård hade druckit en liter tequila och kräkts i sin mössa.
Tillvaron har framskridit ändå. När jag någon gång på 1890-talet – eller när det nu var – första gången klev in på Göteborgs-Postens redaktion var universum arrangerat så att det antingen gick att göra intervjun per telefon eller också behövde den som intervjuades (fotbollsspelare eller knubbig landstingspolitiker) fotograferas. Det fanns inget skäl att lämna redaktionen utan fotograf. Följaktligen ansvarade fotograferna för bilarna.
Kanske fanns det i äldre tider även andra skäl. Eller som en gammal fotograf sa:
– Reportern var ju i regel berusad.
Sedan berättade han om en redaktör som på väg till en hönsgård hade druckit en liter tequila och kräkts i sin mössa. Men det hade blivit ett fint reportage om hönsen.
Numera kör även reportrarna bil och någon tequila har väl inte siktats på trettio år. Eller kanske gömmer de den när jag nalkas. Men jag blir fortfarande skjutsad.
Mina kolleger hanterar mig som en pittoresk möbel som emellanåt behöver fraktas till olika adresser.
Ganska ofta förmodar medmänniskor att jag är körkortslös av ideologiska skäl. Det antas vara mitt sätt att vilja bidra till en grönare värld. Det händer att dessa medmänniskor är obenägna att låta mig åka. De anklagar mig för dubbelmoral. Jag måste då bekänna att min brist på körkort inte beror på principfasthet utan på allmän tövan. Men det är ingen riskfri bekännelse, för det finns också medmänniskor som blir arga om mina skäl inte är ideologiska. De känner väl att deras vänlighet därmed känns torftigare. Följaktligen brukar jag humma undvikande. På detta sätt har jag skaffat mig rykte som baksätesfilosof.
En tredje kategori är de som förväntansfullt frågar:
– Vad har du gjort?
De tror att jag är tillfälligt körkortslös. Det är den kategori medmänniskor som själva har varit tillfälligt körkortslösa eftersom de har passerat Lerum i 160 kilometer i timmen.
Det är av någon anledning alltid Lerum.
De brukar bli besvikna när jag berättar sanningen. Därför händer det att jag för att rädda den goda stämningen blinkar och säger:
– Lerum.
Då vet vi att vi är två män som har kört för fort. Två män som har kört för fort kan tala med varandra.
Sanningen är alltså att jag aldrig har kunnat köra bil. Jag hör till det förnämligaste skiktet av en aristokrati.
Men det var nära förra året. Då hade jag fallit från en brygga och ner i en båt och fått ett båtshakeformat avtryck på axeln. Efter några dagar blev det inflammerat. Läkaren skrev ut smärtstillande tabletter och sa:
– Om du tar de här tabletterna kan du köra bil utan problem.
Och det låter ju lovande. Eller oroande.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
