Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Nilsson: Jag tackar nej till högtrycksspruta

Inte ens en inkompetent stugägare kan förstöra ett bohuslänskt hälleberg.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det.

Men på en stillaliggande växer det desto mer. Tro mig.

På en stor del av vår sommarstugetomt på Orust säger det ”klang” om man sätter spaden i den magra jorden. Man hugger i sten. På några ställen går berget i dagen och det var på ett sådant ställe som jag blev stående och kliade mig i huvudet för ett tag sedan.

Var inte den här berghällen betydligt större när vi köpte stugan för drygt femton år sedan?

Eller inbillade jag mig? En häll kan väl inte krympa?

Nej, men den kan bli överväxt med mossa och ljung, insåg jag efter att ha röjt lite grand.

Här finns ett projekt, tänkte jag belåtet. Att ta fram berget igen!

På vissa ställen var det ett enkelt jobb. Det gick att rulla ihop mossan som en matta och dra loss den. På andra ställen var det desto svårare. Rötter från ljung, tall och björk hade på det mest djävulska sätt flätat in sig i varandra och fått fäste både i jorden under mossan och, kändes det som, i själva klippan.

Nu skrattar säkert många läsare.

Ta bort mossa och lavar från berg – det gör man ju jätteenkelt med högtrycksspruta.

Jo, jag vet. Men väljer samtidigt att inte veta.

Det finns alltid en ny maskin att köpa, man kan alltid åka till Bauhaus eller K-Rauta en vända till. Fram med kontokortet, hem med maskinen och vips är jobbet klart.

Men jag slavar framför en datorskärm större delen av året. På sommaren vill jag köra skottkärra och hantera järnspett, inte köpa maskiner.

Eftersom jag samtidigt är fullständigt inkompetent håller jag mig borta från själva huset, för vem vet vad jag skulle kunna förstöra om jag försökte mig på något där? Vattenläckor och omfattande elfel är högst troliga utfall.

Men inte ens jag lär kunna förstöra det bohuslänska urberget.

Medan jag jobbar kommer jag att tänka på en scen i Alva Dahls bok ”Längtans flöde”. Bokens berättare är ute på en höstlig skogspromenad och iakttar ett löv som ännu hänger kvar på grenen.

Det är sånt som håller oss vid liv. Att det finns – och att vi kan berätta om det.

Alva Dahl skriver: ”Jag vet att det är värdefullt att jag står där länge vid sälgen och gläds åt det fladdrande lövet … men jag vet inte om det är värdefullt att skriva om det som ett vittnesbörd.”

Det författaren skildrar är tvivlet på att det finns någon vits med att skriva. Lövet, trädet och höstskogen är underbara att uppleva, men vad i all världen ska det tjäna till att sedan gå hem och skildra det man sett i ord?

”Kommer formuleringen att korrumpera upplevelsen?” undrar Alva Dahl.

Hon svarar inte på sin egen fråga.

Fast indirekt gör hon det ändå.

Genom att skriva ner sina tankar om huruvida det är meningsfullt att skriva ner sina tankar visar författaren att jo, åtminstone för henne är det meningsfullt.

Ett dallrande höstlöv. En blottad berghäll som efter hårt arbete skimrar i kvällssolen.

Det är sånt som håller oss vid liv. Att det finns – och att vi kan berätta om det.

Varken lövet eller hällen bryr sig om att de blir beskrivna. Men att dokumentera och skildra det vi ser är helt enkelt något som vi människor gör och alltid har gjort. Det är en del av den mänskliga kreativiteten.

Själv försöker jag fortfarande efter alla år att träna mig i att se och uttrycka mig kring det jag ser. Kanske kan det hjälpa mig att hålla mossan borta från min åldrande men hungriga själ ett tag till.

Fotnot: ”Längtans flöde” av Alva Dahl utkom 2019 på förlaget Syster Enbär

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.