Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Hur många kändisar lockas av en abborre? Bild: Göran Dalhov

Göran Dalhov: Jag slutades skämmas när jag såg Måns Zelmerlöv ...

Ingen kan längre hävda att det är otrendigt med akvarium.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Skamsenheten släppte lite när jag läste om Måns Zelmerlöw. När han tillsammans med programledaren Alexander Wiberg handlade akvariefisk tog de en omväg på 50 mil för att kunna vistas i Nols Ciklidhobbys legendariska lokaler i Nol.

Detta fick mig alltså att mjukna en smula i självkritiken. Plötsligt kändes det inte lika orimligt för en 62-åring att ha ett akvarium.

Efter att ha tillbringat ofattbart många timmar i de bästa butikerna - Nols Ciklidhobby, Tropikakvariefiskimport i Torpa, Herkules Zoo på Hisingen och (faktiskt) Hornbach - kunde sålunda återfalls-akvaristens slutgiltiga erkännande uttalas:

– Hej, jag är akvarist!

Vi är bortskämda i Västra Götalandsregionen med leverantörer av akvaristik. Vi är bortskämda med alla de fantastiska människor som kryssar i akvariegångarna. En uppseendeväckande mångfald kan identifieras. Här kommer en kille i fet tysk svart släde med chaufför som väntar utanför. Här kommer frånskilda småbarnsmammor med billig hobby i sikte. Här kommer nysvenskar, inbitna, barnfamiljer och återfallsakvarister (som jag själv). Folk småpratar och passar på att umgås. Själva luften är lika löftesrik som på en engelsk pub. Immig på något vis. Men med en helt annan doft: lukten av välskött akvarievatten!

De som förestår dessa butiker är sevärdheter i sig själva.

På delad första plats när det kommer till att håva in fisk kommer Kent på Nols Ciklidhobby. Ingen kan svinga en grönmaskig akvariehåv som han. Det skulle möjligen vara Kents kollega på Tropikakvarieimporten i Torpa. De delar förstaplatsen. Inte ens pristellan (en 3,5 centimeter lång och listig tetra från Sydamerika) undkommer dessa rutinerade håvmän.

Göteborgstrakten har en stolt akvariebutikshistoria.

Gubbero Zoo hade tidigt endemiska ciklider från de Afrikanska sjöarna Tanganyika och Malawi. Och juvelen i kronan var Drottninggatans Zoo. Där fanns den legendariska Britt-Marie Sundström, författare till ”Akvarieboken” som innehåller allt som en akvarieägare bör veta och som mycket väl kan sträckläsas. Dessutom var hon moster till min klasskamrat Mikael Sundström. Expeditioner gjordes med Linjebuss in till Heden för besök i mosterns butik, där rabatt gavs! Kanske var det första gången jag erfor en känsla av att var bland de utvalda - bara sex spänn för en grön bågfensciklid!!

Redan när vi hämtades i hans Rolls Royce Silver Shadow i åtta lager vinröd cellulosalack på Lerums station förstod man att detta var en seriös akvarist.

År 1968 höll akvarieföreingen ”Fisken” möten på Brattåskärrsvägen 19 i Sävedalen. Vi (eller snarare: jag) utgav också medlemstidningen ”Fisken”. Den innehöll artbeskrivningar, praktisk akvarieskötsel och radannonser med ett förhållandevis rikt utbud av hemodlad fisk.

Men redaktören (det vill säga jag) hade svårigheter med mötesordningen. En orsak var att medlemmarna utgjordes av exakt samma individer som klasslaget i fotboll. Mötena avbröts ofta av skanderanden från bakre auditoriet:

– Lär dig kryypaaa lär dig gååååå, läär dig älska IFKåååååååååå.

Efter att ha upplöst föreningen ”Fisken” (jag återgick till min ordinarie tjänst som avbytare i klasslagets backlinje) tog Gunnar, Thomas och vårt intresse till en mer privat arena. Nämligen våra pojkrum. Men nummer 1 av Tidningen ”Fisken” har jag kvar.

Den durkdrivnaste akvaristen fanns på 1970-talet i Lerum. Han hette Claes. När man hälsade på hos honom fick man vara beredd på att bli imponerad. Redan när vi hämtades i hans Rolls Royce Silver Shadow i åtta lager vinröd cellulosalack på Lerums station förstod man att detta var en seriös akvarist.

Claes hade ett inbyggt saltvattensakvarium.

Hela hans rum styrdes från en genialisk knappkombination om tre gånger tre knappar som satt på hans fåtöljarmstöd. Därifrån manövrerade han allt från de elektriska gardinerna till modelljärnvägen i trädgården. Stereon var av märket Crown och höll 500 watts musikeffekt. Skivspelaren satt i en spegelklädd nisch i akvarieväggen. Allt var inbyggt, customized och special.

Något sådant hade vi aldrig sett i Sävedalen 1977. Men i Lerum fanns det.

Jag vet inte om detta var det som avgjorde mitt yrkesval som arkitekt. Viss påverkan hade det nog. Men allra mest var det nog för att jag inte ville bli gatsopare. Min mamma hänvisade alltid till det som framtidsutsikt (om man inte gjorde läxorna) under uppväxtåren.

Hon kunde ju inte veta att Renovas löneutveckling skulle komma att bli fantastisk jämfört med till exempel arkitekters.

Förresten sköter jag mitt akvarium mycket bättre i dag än på 1960- och 70-talen. För säkerhets skulle håller jag enbart arter som jag garanterat misslyckas med att få att leka. Ty ansvar för yngelvården skulle bli alltför betungande.

Jag har verkligen letat efter upplysningar om internationella celebriteter som också varit akvarister. De måste ju finnas. Men inte på de sökord jag försökt med åtminstone. Det enda jag hittade var en sydamerikansk diktator som visade sig ha en femton meter lång akvarievägg inbyggd i vardagsrummet. Men ingen Clinton eller Obama. Inte Eastwood eller Monroe.

Var inte blyga! Kliv fram!

Det måste ju finnas fler än Måns Zelmerlöw.