Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ombordstigning. Leonard är inte synlig på bilden.  Bild: Kristian Wedel
Ombordstigning. Leonard är inte synlig på bilden. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Jag skonade min mobbare efter 35 år

Han hade en obehaglig egenhet: han log när han slog.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag stod i det eviga duggregnet nere vid Älvsnabbens färjeläge på Eriksberg. Inte för att jag planerar att åka någonstans i virusröran, utan för att jag går i mina spår som en gammal bryggarhäst. Och jag läste tidningen på telefonen och det var som vanligt obegripliga nyheter. GP skrev att Stena planerade att bygga ett fartyg som drivs på alkohol. Men hela Stena Line har väl alltid drivits på alkohol. Och en norsk tidning hade en rådgivningsspalt på temat Slik takler du lat kjaereste. Men mitt problem är inte att min käresta är lat utan att det är jag som är lat. Denna aspekt täcktes inte i spalten. Och medan jag begrundade detta och betraktade måsarna och älven och staden klev en vålnad från det förflutna ut på bryggan.

Vi kan kalla honom Leonard.

Jag kände igen honom på gångarten. Den var fortfarande lite släpande, som om han planerat att stanna, men händelsevis tog ännu ett steg. En liksom konstant inbromsande gång. Han gick årskursen över mig i Tynneredsskolan i mitten av 1980-talet. Han brukade vara klädd i kort svart läderjacka och ljusblå jeans. Han gick sin släpande inbromsande gång i de ljusgröna korridorerna och det var kanske höstterminen 1986. Någon gång i veckan knäade han mig i låret eller boxade mig på axeln.

Jag ligger lite efter när det gäller de senaste förklaringsmodellerna. Men sammanfattningsvis kan man nog säga att Leonard inte hade en harmonisk skolgång.

Han hade en obehaglig egenhet: han log när han slog.

Det var inget kallt leende. Det var ett solvargsleende långt upp i ögonbrynen. Han såg fantastiskt trevlig ut när han boxade de yngre årskurserna mellan muskelfibrerna i överarmen.

Han såg lika trevlig ut förra veckan på Eriksberg. Han slog mig inte. Han kallade mig Krister, men det fick gå.

– Tänk vad skoj vi hade på Tynneredsskolan, sa han.

– Mm, sa jag.

– Det var en härlig skola.

– Mm, sa jag.

Det måste ha varit ett hårt arbete att omarbeta alla dessa minnen. Det skulle ha varit oförsynt av mig att krångla till det.

Vi stod gemensamt och tittade bort mot Stenas Tysklandsterminal. Vi såg ut precis som gamla skolkamrater som träffade varandra för första gången på 35 år. En liten luggsliten motorseglare med fransig tysk trikolor passerade på älven. Skepparen hade röd toppluva. Leonard gav mig en resumé. Han var programmerare. Han var sedan nästan tjugo år gift med en kvinna, vars far kommit från Jugoslavien till SKF i slutet av 1960-talet. Svärfadern levde, men satt i rullstol. På somrarna åkte de till Split. Leonard räknade sig numera som katolik. Ibland gick han i kyrkan. Han hade tre döttrar som spelade handboll och han fladdrade med fingrarna över telefonen för att visa bilder, men erinrade sig virusrisken och hejdade sig. Han sa utan blygsamhet att han var en bra programmerare. Det betvivlade jag inte alls. Han hade programmerat om sin egen barndom. Nu mindes han den som ljus och rolig.

Jag tänkte på Tynneredsskolans långa ljusgröna korridorer. Det cirkulerade ett rykte om att kulören var densamma som på mentalsjukhus. Det skulle ha en lugnande inverkan. En korridor var nittio meter. Det var inte lätt att komma undan i den.

– Det var verkligen kul att träffa en gammal kompis, sa Leonard.

Han log. Solvargsleendet. Det fick mig att automatiskt försöka lokalisera hans högernäve.

– Minns du alla tokerier vi höll på med? sa han.

Jag mindes hans släpande gång och hans knytnäve. Möjligen hade jag också en vag aning om att Leonard en gång hade satt fyr på en papperskorg och därmed utlöst ett brandlarm. Det måste ha varit ett hårt arbete att omarbeta alla dessa minnen. Det skulle ha varit oförsynt av mig att krångla till det.

Älvsnabben kanande i kröken vid Stenpiren. Leonard sa:

– Ja, jag ska med båten till stan. Synd att mina tjejer är så stora, annars hade vi kunnat ses i lekparken vid Färjenäs nån dag.

– Vi måste försöka ses, sa jag.

– Ja, vi träffas väl här om inte annat, sa Leonard. Och det är ju så här man säger adjö nuförtiden.

Älvsnabben glittrade blank och trind.

Han gav mig en liten coronastöt på axeln och log.