Medan jag skriver detta tvättar en man mina fönster. Jag har aldrig köpt en sådan tjänst förut och jag känner mig som en idiot. Jag skulle ju kunna putsa mina fönster själv, men jag vet hur det blir: Jag skjuter på det och rätt som det är har det blivit mörka hösten och då kan det kvitta. Jag ägnar mig alltså ibland åt att prokrastinera. Ett populärt begrepp man ofta hör numera. Och precis som med mörk choklad så finns det de som hävdar att det är en bra grej. Nyttigt, liksom. Vissa forskare menar att människor som prokrastinerar är mer kreativa än andra. Fan trot!
Nu har fönsterputsaren bytt rum och jag slappnar av en aning. Det känns som att det vuxit ut rosa tofflor med dunbollar på mina fötter. Till detta bär jag en fotsid sidenmorgonrock och sippar på ett glas champagne mitt på förmiddagen. Lättjefullt sitter jag i soffan och gör ingen nytta, som en riktig överklasskärring. Som en scen ur en trettiotalsfilm. Det är på gränsen till outhärdligt och jag kommer aldrig att göra om det. När det är klart är jag lika spänd i axlarna som om jag putsat fönstren själv i den kyliga vårsolen. Mannen som putsar mina fönster är mycket vänlig. Han erbjuder sig att också ta sig an mina speglar, men jag avböjer. Jag står inte ut en minut till. Även det skäms jag för.
Någon dag senare tittar jag ut genom ett tågfönster som verkligen skulle behöva en ordentlig putsning. Jag kan med ansträngning se att vi stannat till i Svenshögen. Vad är det för snubbe som ligger i högen, undrar jag. En vikingahövding? Det ligger ingen Sven i någon hög visar det sig när jag kollar upp det. Sven hade den äldsta gården, och den låg på en höjd helt enkelt. Död och nedgrävd är Sven i alla fall och skiter fullständigt i var hans kvarlevor finns. Ibland är det bättre att stanna vid fantasin.
Valborg firas med systrarna H. Skaldjur och champagne som det anstår damer med dunbollar på tofflorna! De tre systrarna är inte mina biologiska systrar, men vi har känt varann hela livet. Våra föräldrar var vänner, vi bodde grannar och jag var dagbarn i deras familj. Där fick jag lära mig att man äter det man blir serverad och att den som sig i leken ger, den får leken tåla. För mig som enda barn till en ensamstående mamma var detta helt okända regler. Hos familjen H kunde jag också få läsa Kalle Anka, men fick finna mig i att vänta till sist när den kom. Min mamma ansåg att Kalle var våldsam och elak och därmed inte nyttig för barn. Jag fick som kompensation prenumerera på både Pellefant och Pelle Svanslös. Man behöver ju knappast vara freudiansk psykoanalytiker för att förstå att Pelle Svanslös är en ofarlig typ inom alla områden. Det hade inte varit konstigt om jag senare i livet dragits till Pelle Sanslös-typer, men så blev det inte. Kanske var det läsningen av Kalle Anka som förberedde mig på tillvarons realiteter?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
På söndagen ringer en annan kompis. Henne har jag bara känt sedan vi gick i tredje klass. Hon föreslår att vi ska göra den sedan länge påtänkta promenaden genom den dal där vi växte upp. Vädret är fantastiskt och idyllen står i full blom. Men allting har krympt. Det är så litet, sträckorna så korta. Backen där jag brukade susa ner i en evighet på min cykel om våren har blivit så kort, så kort. Den imponerande byggnad jag blickade upp mot iklädd hängselkjol och vita knästrumpor första dagen i skolan har förvandlats till en liten pittoresk byggnad. På väggen som vi brukade kasta boll mot, sitter en skylt som anger skolans ålder: 1918. Vem stod där då i spänd förväntan?
