Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ensam i bräcklig farkost. Bild: Lisa
Ensam i bräcklig farkost. Bild: Lisa

Lisa: Jag ringer före detta maken

”Man ska hålla sig väl med dem, man kan ha god nytta av dem”.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag åker upp i hissen till mitt blivande hem. Farkosten (ska det vara fordonet, eller kanske maskinen?) är mörkt grön och har ett skramligt trägaller som man drar för, samt tonade speglar. Detta är den absoluta motsatsen till sådana där genomskinliga hissar som rusar upp och ner utanpå byggnader och bara väser lite. Tillsammans med mig står lägenhetens tidigare innehavare och hennes dotter i barnvagn. Hon berättar att familjens son är döpt efter hissen. Det är fint. Jag tänker på den fantastiska soulsångare med samma namn som dog tragiskt i en flygolycka 1967. Några dagar senare lägger jag märke till att hissen även heter Vinga - det är också vackert.

Timmarna som följer efter denna hissfärd är intensiva och representeras i mitt minne av kalejdoskopiska bilder av snälla människor som bär möbler, kartonger och kassar hit och dit efter mina förvirrade instruktioner. Jag presenterar mig för alla grannar jag stöter på. En dam undrar om ”det är maken?” och jag förklarar att det är före detta maken. Hon berättar då att hon är på väg för att träffa sin tidigare man och tillägger att ”Man ska hålla sig väl med dem, man kan ha god nytta av dem”. Jag lägger denna kommentar i minnesbanken under rubriken ”Användbara råd och tips”. Nästa minnesbild är av att vi äter finpizza med getost och dricker öl vid ett bord med hjälpligt påskruvade ben. På kvällen är det bara jag och sonen kvar, men vi jobbar på. Och så fortsätter det i flera dagar.

Sonen ger sig på en vägg som visar sig vara Väggen från Helvetet. Vid försök att borra pulvriseras den framför våra ögon. Vi åker fem vändor till Byggvaruhuset på två dagar. Till sist infinner sig ett läge där jag tårögd säger att vi försöker en gång till; går det inte nu så får jag skaffa en bokhylla som helt kan stå på egna ben. Då lyckas han! Tillräckligt många skruvar har fått fäste och bokhyllan sitter där. Efter det känns det mesta okomplicerat - i alla fall för mig som slipper mäta, spika, borra och skruva. Sonen är ett under av uthållighet. Inemellan far vi iväg på inköpsrundor som vi kombinerar med intag av vegetariska burgare och Ahlgrens bilar.

På kvällen är det bara jag och sonen kvar, men vi jobbar på. Och så fortsätter det i flera dagar.

Efter några dagar har lägenheten förvandlats till ett hem och sonen ger sig av. Vi har möblerat med min mammas korgstol, min fars danska fåtölj och min mormors snurrstol från femtiotalet. Den sistnämnda är omklädd, för den var vinröd, en färg jag högst ogärna har i min närhet. Kanske beror det på att min mormors hela hem var vinrött. Det ena efter det andra har hittat sin plats, men jag inser att jag behöver något för skor och ytterkläder till hallen. Jag har fått låna sonens bil och ger mig ut för att köpa en lämplig möbel. Det är svettigt i den gamla Toyotan som fått namn efter de tomflaskor som den tidigare ägaren lämnat under framsätet: Explorer.

Nöjd, men hungrig, törstig och utmattad efter att ha baxat det gigantiska paketet in i och ut ur bilen och vidare in i lägenheten, kan jag inte bärga mig utan vill genast sätta igång med monteringen. Jag öppnar kartongen och tycker mig se ett plockepinn av idel lösa delar. Det visar sig att några av dem nyss satt ihop, men att jag i min iver har brutit isär dem. Det är i den stunden jag minns min kloka grannes ord och ringer före detta maken.

”Jag önskar att min låtsaskompis kunde hänga med någon annan.” Bild: RÄPAN
”Jag önskar att min låtsaskompis kunde hänga med någon annan.” Bild: RÄPAN