Det är blåsigt och kallt, och det känns som om jag befinner mig mitt uppe i en evig vandring mellan kontor, bostad, vind och källare.
Beskedet är brutalt, sanningen svidande; En hel del av de böcker som jag under årens lopp burit hem från stadens antikvariat måste återföras in i det kreativa kretsloppet, få ett nytt liv i någon annans Ivarhylla. Reinkarneras i en studentlya kring Mariaplan, i en sliten tvåa med kakelugn på Gårda eller kanske en välmående våning längs Södra vägen.
Jag behöver varken Madeleinekaka eller lindblomste för att lösa biljett till en tidsresa som tar mig tillbaka till mitten av 1980-talet. Då när en ledig lördag så ofta började med en långpromenad runt antikvariat och boklådor. Alla med sin speciella doft och karaktär i en tid när ingen ännu börjat fundera över vad nätet kunde erbjuda. Böcker konsumerades fortfarande på papper och inhandlades över disk av levande människor med insikter och kunskaper vi vanliga vandrare bara kunde drömma om.
Många närde helt uppenbart drömmar om ett eget litet bokuniversum, och marknaden var fortfarande så bred att den tillät smärre specialiseringar. Många kände sig kallade, men en del falnade brände sig nog också på det romantiska skimret. Det var väl därför antikvariaten kom och gick, och detsamma gällde faktiskt även för expediterna. Extrajobbande studenter med litterära ambitioner kunde boka in ett förmiddagspass i Linnéområdet för att några timmar senare möta mig och andra lördagsletare bakom en hortikulturhylla i Haga.
Själv började jag nästan alltid hos Moby Dick på Plantagegatan 13. Att öppna dörren och kliva in under den bågformade porten var lite som att dra en lott ur tombolan och sakta rulla upp papperslappen. Nit eller vinst? Något roligt idag?
Den närmast obligatoriska fyndvagnen utanför butiken stod där förstås mest för att väcka förbipasserandes intresse. Dit hörde inte jag. Jag visste vart jag skulle. Men en lockande låda hade alla.
Mer än 35 år har passerat, Moby Dicks verksamhet har för länge sedan strandat, och jag drar mina resväskor fyllda med böcker upp till antikvariat Faust på Geijersgatan. På den här adressen har man handlat med böcker i mer än ett halvt sekel, och att branschfolket har bra koll på varandra är kanske inte så konstigt - nästan alla började ju en gång som intresserade kunder, fortsatte som ambitiösa medhjälpare för att så småningom ta steget fullt ut och själva bli hängivna handlare. Jocke på Faust är bara en i raden.
– Vet du vad som hände med Moby Dick, undrar jag och lyfter ännu en trave arkitekturböcker ur väskan.
– Ulf lämnade visst stan. Någon sa att han tagit över en ramaffär i Borås.
Jag rullar hem mina resväskor, slår på datorn och lokaliserar snart åttiotalets Moby Dick-Ulf till Wahlströms Konst på Lilla Brogatan i centrala Borås.
Jag minns honom mycket väl. Vänlig och hjälpsam, men aldrig påflugen. Det var helt i sin ordning att bara kolla runt efter en tidig Slas, en saknad Jolo eller en rolig Rådström-utgåva. Fast jag minns också antikvariatets tydliga vurm för amerikanska beat-poeter som William S Burroughs, Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Europeer som Beckett, Sartre och Camus låg alltid väl synliga och ofta skyltades det med något av den svenska outsidern Sture Dahlström. Böcker som kunde heta ”En fot i regnbågen” eller ”Tango för enbenta”.
Under flera år gick jag dit minst två gånger i veckan, men råkade man välta en bokhög gick ju halva lunchrasten till att plocka upp den.
Och så kulturtidskrifterna; De välartade och etablerade som Ord & Bild och BLM naturligtvis, men här på Plantagegatan - i skuggan av Oscar Fredriks kyrktorn - sålde de nya utmanarna som ETC, Kannibal och 299 minst lika bra.
Många ur punkgenerationen hade som bekant vid den här tiden lossat på kindernas säkerhetsnålar och förvandlats till poeter, skribenter, fotografer, formgivare och magasinsmakare.
Själv nickade jag nog mest en hälsning när jag kom, men höll annars låg profil i en värld där jag gärna dröjde mig kvar. Letade, bläddrade och lyssnade, för antikvariatet fungerade också som en spännande sambandscentral - hit sökte sig folk med fantastiska kunskapsdjup kring saker jag aldrig tidigare funderat över.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Ibland kände jag förstås igen andra stammisar. Någon, jag tror han var buddist, kunde man nästan ställa klockan efter. Och en gång råkade jag överhöra en viskning om en väletablerad kund som i hemlighet skaffat sig en egen liten litterär lya på stan - han vågade helt enkelt inte komma hem till familjen med ännu ett rart band…
De gamla fina och etablerade antikvariaten bar fortfarande grundarnas namn. Thulin & Ohlson exempel - dom med med det lilla skyltskåpet utanför porten på Kungshöjd - som visst startat sin verksamhet redan under första världskrigets dagar. Och ingen som någon gång i sitt liv mött antikvariatshandlaren Svante Grauers glömmer det. Under sitt långa liv kom han att verka på åtminstone tre adresser: Kungsgatan 56, Korsgatan 2 och Erik Dahlbergsgatan 22.
När jag någon gång slog jag upp dörren till hans butik Samlaren i hörnet av Korsgatan/Södra Hamngatan tydde egentligen inget på att han noterat mig, kanske han faktiskt inte ens såg mig. För hos Grauers rådde ett närmast obeskrivligt kaos, och när jag en februaridag tar tåget till Borås för att möta Moby Dick-Ulf berättar han om sina egna regelbundna besök hos Grauers:
– Under flera år gick jag dit minst två gånger i veckan, men råkade man välta en bokhög gick ju halva lunchrasten till att plocka upp den. Innan jag öppnade Moby Dick erbjöd mig faktiskt att hjälpa honom i butiken, men han avböjde.
Det blev lite som en livsstil för honom?
– Ja, så var det nog för många. Är det någon affärsverksamhet som kan vara ruffig och dammig är det just ett antikvariat. Det ger liksom rätt skimmer. Det bedagade blir lite charmigt.
Ulf lämnade visserligen Moby Dick 1989 men dök efter något år upp med gamla böcker på nya adresser; först Husargatan, sedan Aschebergsgatan. Kring millennieskiftet hände något, marknaden vek.
– Antikvariaten var verkligen en kulturinstitution, men när internet slog igenom kändes det som om världen började snurra fortare. Kanske passar det helt enkelt den moderna människan bättre att beställa böcker på nätet, funderar Ulf bland ramarna.
Men antikvariatens dragningskraft finns förstås fortfarande kvar. Bara i lite mindre omfattning. Och en del av oss som vandrade runt bland hyllorna i mitten på åttiotalet traskar gärna fortfarande. Fast kanske bara lite saktare.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.