Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vart är vi på väg? Bild: Johan Nilsson/TT
Vart är vi på väg? Bild: Johan Nilsson/TT

Lars Fritsch: Jag har glömt hur man minns

Och i ”På spåret” ställer de bara frågor som kräver fullständigt meningslösa kunskaper.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det första jag gör på morgonen är att gå ut och hämta tidningen. Jag fyller litermåttet med en blandning av solrosfrö, hirsfrö och jordnötskärnor och tar med ut och häller upp i fröautomaten till småfåglarna. Fröna står i en spann på en hylla i kökshallen. När jag fyllt litermåttet tar jag bunken med matavfall som står vid brödburken i köket.

Det är till för kråkor och skator. De äter upp rubb och stubb. Ingen misshushållning, allt kommer till nytta. Brödkanter, ostskalkar, den överblivna potatisen (kokt eller stekt, inte rå, den äter de inte) och all den kattmat som kattskrället har ratat under dagen som gick hamnar i bunken. (Den fåkunnige frågar sig kanske då vad det är för mening med att mata kråkor och skator, [Skadedjur och småfågelungemördare!] på det svarar jag med en längre filosofisk utredning som sammanfattningsvis går ut på att: allt levande är till för sin egen skull och skall vårdas och vördas och behöver man ta livet av någonting för äta upp det skall det avlivas snabbt och smärtfritt.)

Jag tar bunken och ställer den på stolen i kökshallen. Och tittar upp på litermåttet med frön på hyllan, och kan inte för mitt liv komma på om jag redan fyllt det med frö eller inte. Det har gått några sekunder. Jag minns inte. Jag blir så trött på mig själv.

Man lär sig så småningom att skriva upp allt viktigt på post-it-lappar och sätta på almanackan som ligger på fönsterbrädan i köksfönstret.

Problemet är ju lätt avhjälpt, det är bara att sträcka sig upp till hyllan och känna efter om måttet är fyllt eller inte. Men att jag inte kommer ihåg det!

Det händer ju ofta numera att man kommer ut i köket för att – ja, vadå? Vad har man i köket att göra, undrar man och blir stående framför kylskåpet. Och som man står där och funderar kommer man plötsligt på en fin formulering till en text man håller på med, som till exempel: ”Det var solens pånyttfödelse som hyllades, man såg fram mot våren och att snart få så, skörda o. s. v. (Tack till Cello.) ”

Så då går man in igen och sätter sig vid datorn. Men vad var det för formulering? Man öppnar datorn igen, och den stirrar oförstående tillbaka på en. Man kommer inte ihåg. Och så sitter man håglöst där och undrar vart det är på väg.

Närminnet är förbrukat. Kaputt.

Man lär sig så småningom att skriva upp allt viktigt på post-it-lappar och sätta på almanackan som ligger på fönsterbrädan i köksfönstret. Varje morgon slår man sig ner bredvid den med frukosten och tidningen. Har man då tur så tittar man på den där den ligger några centimeter bort. Har man inte det så kommer man inte ihåg att ringa banken och pruta på räntan när man skulle skrivit om ett lån.

Långtidsminnet står det bättre till med. Med vissa begränsningar fungerar det bra. Begränsningarna består i att det som man lärde sig före tjugo års ålder minns man, därefter ingenting.

När Karl XII dog och när Gustav II Adolf gjorde detsamma, och ordningen på Hallands floder, och när D-day var, vad han hette som konstruerade atombomben och att han ångrade sig – i alla fall lite – det vet jag. Men saker som hänt efter att skolan slutade är svåra att minnas. Vad heter Rhodesia nu för tiden? Och huvudstaden Salisbury har de också döpt om.

Kierkegaard har jag läst lite om och av på senare tid, men vad hette hans älskade som han bröt förlovningen med, men aldrig glömde och genom hela sitt författarskap ägnade sig åt att analysera varför han gjorde det. Och Petrarca, som också skrev om samma kvinna hela livet, vad hette hon?

När man tittar på På spåret, en högtidsstund i veckorna som går, blir man irriterad över alla nya kunskaper som är med i programmet, frågor som uppstått långt efter det att man slutade skolan. All mat som importerats till Sverige sedan pizzan och hamburgaren, som man inte alls vet namnet på, eller inte ens äts här i landet, och all musik som tillkommit sedan Beatles dagar och som man inte har ett hum om.

Bortsett då från härom veckan när Sahara Hotnights och Frida Hyvönen spelade Snön faller och vi med den, och River deep, mountain high, och frågan var vem som ursprungligen spelat in låtarna. Det kunde vi. Och den ledande tidningen i Boston kunde vi också. Men det var nog allt.

Men snart är det slut på På spåret och minnet kommer inte längre att sättas på prov. Om nu inte SVT får för sig att göra ännu en säsong av Kontrapunkt, ett underbart program med svar som Dante Alighieri, prefafaletierna, och Mendelssohns pianokonsert nr 1 i G-moll, som brukar skuffas undan till måndagskvällar i maj om det nu alls återkommer.

Annars får man hålla till godo med Alla mot alla, där det är svårt att förstå att alla frågor benämns som ”luder” och att nästan allt är baserat på kunskaper som uppstått efter millennieskiftet.

Kommer man inte ihåg om litermåttet är fyllt eller inte kan man åtminstone trösta sig med att man minns vem det var som gifte sig med Erik XIV.

1718

1632

Vi skall äta, ni skall laga

6 juni 1944

Robert Oppenheimer

Zimbabwe

Harare

Regine Olsen

Laura

Ulf Lundell

Ike and Tina Turner

The Boston Globe

Karin Månsdotter

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.