Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I väntan på maten Bild: Carin Rudehill
I väntan på maten Bild: Carin Rudehill

Lars Fritsch: Jag har ett avtal med kråkorna

De väntar varje morgon – men okokt potatis rör de inte.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag minns inte längre när vi ingick ett avtal kråkorna och jag.

Jo, förresten, jag kommer ju ihåg att det var när vi hyrde ett sommarställe i Ulebergshamn i några år, och grannarna lade ut räkskalen efter räkfrossan på berget till trutarna och måsarna. Det blev ett jävla liv i några minuter och så var alla räkskalen borta. Räkskal är inte roliga att ha att göra med i soporna i sommarvärmen. Men Ulebergshamnarna hade en elegant lösning på problemet.

Den anammade jag.

Men tillgången till trutar och måsar är relativ begränsad i Stenkullen. Så jag satsade på ett samarbete med kråkorna i stället. Det har väl pågått i femton, tjugo år nu. Det funkar fint. Det är en win-win situation (som man löjligt nog uttrycker det nu för tiden); vi blir av med matavfallet, kråkorna blir mätta.

Vi är ett litet hushåll, bara två personer, men producerar ändå ganska stora mängder matavfall. Det blir ouppäten müsli över efter någon som lagt till sig för mycket, det blir alltid spagetti och ris över; egendomligt för vi mäter alltid upp våra två portioner, potatisar (när det gäller potatisar så skall de vara kokta, okokta potatis äts inte), renset när jag putsat köttet, och all den mat som kattskrället ratar, och när de överblivna pannkakorna har legat tillräckligt länge i kylen och blivit torra och tråkiga så får de gå till kråkorna.

Ibland får de konkurrens av några skator som de håller undan med näbbar och klor. De samlar på sig en näbbfull och flyger i väg.

Vi lägger alla ätbara rester i en bunke under dagen och den tar jag med ut till kråkorna på morgonen.

De väntar på mig.

Har vi inte lyckats få tillräckligt mycket i bunken, så får jag tärna en bit Hönökaka så att de i alla fall får något – ett avtal är ett avtal.

Jag väntar en stund på kökstrappan. Det tar några sekunder så kommer en kråka flygande. Den slår sig ner på gräsmattan och sitter stilla och stirrar på mig. Enögt tittar den, vänder huvudet så att den kan se mig med ett av ögonen. Kråkor har bättre syn med ett än med två ögon, sägs det. Så tittar den ner på sina fötter, kråkfötter, verkar ointresserad.

Och så kommer det en till, honan, lite mindre, och hon är inte tyst utan kraxar högljutt, och jag höjer handen och hyschar för att få tyst på henne. Konsternerad tittar hon på mig och tystnar.

Har jag Hönökaka kan jag kasta några bitar till dem. Men för det mesta är det en ganska äcklig sörja som jag går ner i ändan på trädgården med och häller ut. Jag vänder mig om och tar ett steg och de kastar sig över maten.

Ibland får de konkurrens av några skator som de håller undan med näbbar och klor. De samlar på sig en näbbfull och flyger i väg. Antingen för att mata ungar, om det är den tiden på året, eller till ett ställe där de gömmer det för hungrigare dagar. De äter sällan rakt av. Men när de flyger i väg för att gömma maten, får skatorna chansen och kastar sig fram över de obevakade resterna och glupar i sig. Så kommer en kråka tillbaka och med hugg och slag kör den bort skatorna. Men inte så långt, skatorna håller sig på behörigt avstånd, men kan göra ett utfall och nappa åt sig en bit.

Kråkorna är ett par, en mor och en far. En lite större, en lite mindre. Är det på höstsidan har de två, tre ungar med sig. Ouppfostrade individer som gapar och skriker på mat. De vuxna kråkorna är tysta och allvarliga. På våren kan den som jag antar är honan också gapa efter mat, och hanen matar henne med att spy upp från krävan. En svårt äcklig kärleksförklaring med mänskliga mått mätt.

Den här våren har de byggt nere i slänten mot ån. Det har varit ett väldigt kraxande och skrikande där nere. Så de måste ha ungar. Ungarna växer till sig under skrän och tjut, när de matas med vårt matavfall blir det extra oväsen.

Och så håller det på i en månad, ända tills de vuxna sophämtarna inte längre flyger över vägen ner i slänten. En morgon när jag kommer ut, och de anländer på stört till den tärnade ostskalk som jag slänger till dem, ger de sig inte av mot boet utan tar av ner mot bron och dungen, där det nu blir ett hejdlöst kraxande i stället. Ungarna är flygga, och snart kommer de högljutt bedjande att jaga sina föräldrar över gräsmattan för att få del av det de har i krävan.

Det är en prövning för oss alla.

Men den tar slut, efter en tid är de med och slåss mot skatorna när jag levererar matavfallet. Och de slåss också sinsemellan och alltid är det en stackars krake som ingenting får. Och till slut försvinner den från scenen. Naturen är också som den är.

Det är därför jag inte tittar på naturprogram på teve, i dramaturgins namn skall alltid någon stackars jävel råka illa ut. Av översvämningar, syskon, bränder, rovdjur och annat.

Det räcker så väl med att titta på kråkorna.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.