Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Kopparmärra - inklusive Karl IX - avtäcks år 1904. Bild: Aron Jonason

Kristian Wedel: "Jag har all tid i världen ..."

"Karl IX påminde om den flintskallige mannen i fönstret."

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag hade stämt möte på Östra Hamngatan – en av de nedre adresserna, nära Lilla Bommen – men jag kom en halvtimme för tidigt och gjorde ett slag mot Kungsportsplatsen. Det var en av de där morgnarna med väta i luften. Spårvagnarna körde långsamt som om de hade sorg.

När jag gick förbi Bräutigams mindes jag att jag i somras hade blivit uppringd av en kvinna – nej: en dam – som ville visa gamla bilder och bodde på en av tvärgatorna. Det var fotografier från en speceriaffär i Haga på 1890-talet. Jag hade frågat om hon hade tid att låta mig komma över och titta på bilderna.

Hon hade svarat:

– Jag har all tid i världen.

Det var i augusti. Hon hade talat med aristokratiskt magstöd. Jag hade glömt bort henne. Nu slog jag numret. Det var upptaget.

Klockan var halv tio. Det var en alldeles grå dag, en dag utan löften eller förhoppningar, utan ljus eller undantag. Jag stod en stund och tittade på en fasad. Alla fönster utom fyra eller fem på översta våningen var släckta. I ett fönster satt en flintskallig man. Jag såg konturen av en skarp skjortkrage.

Det var en av de där morgnarna med väta i luften. Spårvagnarna körde långsamt som om de hade sorg.

Jag ställde mig vid Kopparmärra och ringde. Det var fortfarande upptaget. Karl IX såg ut som om han ville säga något. Göteborg stod i sin grå svepning. Staden var en möbel på vinterförvaring.

Jag gick in på kaféet vid Kopparmärra. Jag stod och tittade på skinksmörgåsarna och de kantiga kakorna och kom på att jag nyss hade ätit frukost och gick ut igen.

Jag tyckte att tystnad rådde över Göteborg. Det var nästan tomt på Fredsgatan. Skyltfönstren var grå. En man borrade i en dörrlist. Han hade en liten lampa på borren, en vit ljusklick, det kändes som om han stod för det enda ljuset i Göteborg. Jag gick tillbaka till Kopparmärra och stod och tittade på kungen och lyssnade på borrmaskinens hesa klagan och tyckte att Karl IX påminde om den flintskallige mannen i fönstret på Kungstorget.

Jag ringde igen. Det var upptaget.

Vid Lejontrappan flöt en limpa. Två vitfåglar slogs om den.

Det var för sent att ringa igen. Jag måste gå till mitt möte.

När jag stod i hissen ringde det från hennes nummer. Jag ställde mig i ett trapphuset och tog samtalet. Det var hennes brorsdotter. De tömde lägenheten. Det är mycket att slänga efter en gammal faster. Hon hade gått bort i september, men januari skulle bli den sista hyran att betala.

– Sparade ni några fotografier? sa jag.

– Det är så mycket som inte går att spara.

Jag stod och tittade ut genom ett runt fönster i trapphuset. Utanför syntes granen på Gustaf Adolfs Torg. Den gungade i blåsten. Två män stod på läsidan och halsade öl ur mörka flaskor. Det såg hela tiden ut som om det skulle börja snöa, men det kom inget. Ett oförlöst snöfall, något oavslutat, hängde över Gustaf Adolfs Torg. Jag tänkte på speceriaffären i Haga: femmarkerskorven, Pellerins margarin, sockertopparna.

Brorsdottern lät trevlig och ferm och expeditiv. Hon hade tyckt om sin faster, men det var mycket att städa.

– Hon sa att hon hade all tid världen, sa jag.

Brorsdottern sa:

– Det sa hon alltid.