Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Publikdragaren Hisingsbron Bild: Mia Höglund

Kristian Wedel: Jag hade glömt hur Fastlandsgöteborg såg ut

Det tog en stund innan jag ertappade mig själv med att tänka: det var värst vad alla äter.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen cyklade jag från Hisingen över Götaälvbron. Jag har inte varit på allvar i Fastlandsgöteborg sedan i mars. Jag hade glömt hur det det såg ut. Det är en ganska vacker stad. Jag betraktade den med samma distans och nyfikenhet som man betraktar Paris eller London eller Skövde.

Det var folksamling på bron. Äldre göteborgska män, med rutig keps på huvudet och stadig cykel vid sidan, studerade den blivande Hisingsbron.

En hade en liten halvflaska i kavajfickan och tog sig en pärla.

Så fort jag hade kommit av bron var jag nära att cykla in i tjugo unga kvinnor i AIK-mundering.

Jag var tidig till ett möte vid Lilla Bommen och ställde cykeln och gick runt och vande mig vid staden. Trafiken brusade på Drottningtorget. Flaggorna smällde. Solen sken.

Sommarspridningen i Göteborg är alltså fortfarande omfattande. Det är förstås bara en känsla. Jag tror verkligen inte att envar ska vara sin egen statsmeteorolog. Jag är lite osäker på hur sommarens kurva har sett ut – per capita och över sjudagarscykler – men jag tror att Västra Götaland har gjort bra ifrån sig.

Det tog en stund innan jag ertappade mig själv med att tänka: det var värst vad alla äter i Fastlandsgöteborg.

Smittrisken har gjort oss till utegångsfår.

En hade en liten halvflaska i kavajfickan och tog sig en pärla.

Jag stod alltså vid räcket längs slussen i Fattighusån, med utsikt över Posthotellet, Drottningtorget, spårvagnarna, teglet och de gredelina avgasmolnen från två lastbilar och jag observerade följande:

• Fyra eller fem korvätare på Drottningtorget.

• Två korvätare på den breda stenlagda trottoaren mellan Posthotellet och Fattighusån.

• En kvinna som satt på en bänk och åt med plastgaffel ur en rund papplåda. Hon var klädd i kort vit kavaj av ungefär samma typ som syns på historiska arkivbilder av serveringpersonal från Amerikalinjens ”Kungsholm”.

• En man i enorm t-shirt – den gick nästan till knäna – som stod vid en flaggstång och mekaniskt tuggade en hamburgare.

• Den tappraste var en man som sprang och åt. Han hade ryggsäck på axeln och en baguette i famnen. När han nästan var fram vid spårvagnen föll något ur baguetten. En stor vit klump briserade på gatan. I två sekunder tittade han vemodigt på sin sovelfria smörgås och den bleka sörjan på gatan. Han släppte brödet i gatan och klev ombord.

Jag betraktade vitfåglarna som åt smörgåsfyllningen och brödet. Sedan misslyckades jag med att ta mig till mitt möte i Skanskaskrapan eftersom ingen hade berättat för mig att gångtunneln mellan Nordstan och Lilla Bommen var borta. Jag förväntar mig verkligen att vägförvaltningen informerar mig i sådana frågor.

Och nu blir det höst. Höstkurvan går alltid upp en smula i september. Hösten har en inkubationstid på ungefär två veckor efter skolstarten. Må spridningen bli mild.