Jag tycker allt bättre om de här nya kvarteren. De här kanjonerna. De sobra kanjonerna som har uttänkts av planerare och ingenjörer i grå byxor, i kontorsrum med blånande fönster, intill tysta korridorer där det står automater med kolsyrat dricksvatten. Ibland möter jag göteborgare som säger att de här nya kvarteren – de finns lite här och där, runt Järntorget och Kville och Centralen – är trista i sin planering och beräknande färglöshet.
Men jag gillar det alltså. Jag gillar dessa blanka skyltfönster i bottenplanen, med mäklarkontor och kuddar i jordfärger och stora förgyllda lampskärmar och surdegsbagerier.
För i kanjonernas botten finns göteborgare. En göteborgare avslöjar sig alltid. Göteborgare håller alltid den kalla perfektionen borta.
(Detta gäller väl alla människor, antar jag. Men göteborgare är den kategori jag känner till. Må Skövdebor och Acapulcobor ta ansvar för Skövde och Acapulco. Jag tar Göteborg.)
Här, i botten av dessa nya kvarterskanjoner, ser jag med välbehag spåren av göteborgarna. Så fort göteborgarna rotar sig skapar de skavanker eller enklare uttryckt: liv.
Det är till exempel felstavade frisersalongsskyltar eller gubbar som sitter i förmiddagen på en flakmoped och snusar och på flakmopeden ligger något slags sopsäck som är något slags sanitär olägenhet som aldrig skulle synas i ett mäklarprospekt. Och det uppstår omedelbart dörrar som är lagade med tejp och små lappar som berättar att det kostar fem kronor att gå på toaletten och det är små slukhål i asfalten eller skojare i flottiga skinnkepsar som ställer tre bleckmuggar på en duk på trottoaren och vill att jag ska satsa 500 kronor på att gissa var bollen finns.
En av mina sådana nya favoritplatser i Göteborg är kvarteren bakom Backaplan. Där ligger en liten saluhall med en överdimensionerad kristallkrona. Längs den utsträckta gatan öppnas esomoftast något nytt etablissemang med nypressade juicer eller konfekt i giftiga kulörer.
De drack något slags te som inte var te med något slags mjölk som inte var mjölk och till detta åt de varsin smörgås med något slags ost som inte var ost.
Och de senaste veckorna har jag anat tecken på en fredlig kolonisation av Majornahipsters.
De har tagit sig över älven.
Den förste jag observerade var en knubbig man med barnvagn. Denna barnvagnspappa hade friserade mustascher och en trång röd tröja. Tröjan hade ett mönster som, tror jag, bestod av gröna pingviner. Eller också var det glasspinnar. En tröja med glasspinnar. Det är alltså den järntorgsbaserade hipsterpappan som har nått Hisingen.
Han gick i sin korvtrånga tröja i vinterblåsten på Gustaf Dalénsgatan, nederst i botten av gatukanjonen, och det kändes härligt att se honom. Ty det innebär att mikrobryggerierna inte är långt borta. Där det finns mustascher finns det öl.
Sedan satte jag mig på ett kafé. Solen nådde förstrött och snett in genom de blågrå rutorna. Allting bakom disken var tillverkat av surdeg.
Jag ertappade mig själv med att vara glatt överraskad över att det inte var surdeg i kaffet. Koppen var citrongul.
Vid bordet intill pågick någonting.
Det var en sådan aktivitet som i forntiden kallades flirt.
Det var en ung man och en ung kvinna. De såg ut att höra till hipsterkolonisationsprojektet på Hisingen. De drack något slags te som inte var te med något slags mjölk som inte var mjölk och till detta åt de varsin smörgås med något slags ost som inte var ost.
Det var en tidig flirt, knappt ens en dejt. Positionsljus och flaggor placerades fortfarande ut. De trevade sig fram i landskapet. Det var en konversationskonst som skulle ha lämnat mig utslagen och diskvalificerad efter tjugo sekunder. Men de var skickliga. De styrde mellan minorna. De hade alla de rätta åsikterna och alla pronomen på rätt plats. Det var som att betrakta två katter som vandrade mellan kandelabrar och kristallglas på ett middagsbord utan att välta något. Jag lyssnade på dem med beundran.
Detta pågick tills han frågade henne:
– Förresten. Var bor du?
Denna fråga gjorde henne tyst.
Det var hennes första tystnad sedan jag klev in i kaféet. I tio minuter hade hennes konversation varit som en precisionskronometer utan minsta hack. Hon hade pratat om J K Rowling, Rebecca Solnit, Jimmie Åkesson och ett litet bageri i Slöinge. Hon hade citerat Elina Pahnke i Aftonbladet.
Men nu tittade hon tyst ner i den dryck som eventuellt var te och sa:
– Det är så pinsamt. Mina föräldrar har köpt en bostadsrätt till mig.
De satt tysta och tittade ut genom fönstret. Cyklar och blå bussar rutschade förbi i kanjonen på Gustaf Dalénsgatan. Göteborg kändes som ett stort barackläger av hennafärgat tegel och mikrobryggerier. Det blåste isblått.
Han la sin hand på hennes hand och sa:
– Det är okej. Det är ju inte ditt fel.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
