Jag övar. Med viss självövervinnelse har jag tagit mig till den närbelägna krogen i staden. Det är ett mysigt ställe med bokstavligen krypavstånd hem. Som jag har fikat, ätit lunch och gått på bio själv i mitt liv. Men inte en enda gång har jag satt mig ensam på en krog en fredagkväll. Jo, jag har väntat en stund på någon, men det är skillnad, det märker jag nu. Strax intill sitter ett gäng killar i trettioårsåldern och diskuterar huruvida man kan klippa hockeyfrilla på sig själv. Lilla vän, tänker jag, lilla vän. Men, det är klart, man måste ju testa för att veta. Medan jag tjuvlyssnar tuggar jag i mig min burgare, smuttar på min öl och försöker se bekväm ut. Förmodligen ser jag i stället ut som en tant som inget hellre vill än att trycka i sig sin burgare, svepa sin öl, gå så fort som möjligt och samtidigt försöker ge intryck av att den här krogen är hennes andra hem.
Jag blev inte särskilt rädd för monstret utan tyckte mest synd om honom. Han ville ju bara vara med!
Under den tid jag inte tjuvlyssar, tänker jag på något jag nyss hört i P1. Programmet handlar om det som kallas Året utan sommar. Det är år 1816 och Mary Wollstonecraft och hennes kompisar har rest till Genevesjön. Det är kallt och dimmigt omväxlande med åskoväder. Året innan har vulkanen Tambora i Indonesien haft ett utbrott vilket lett till att stora mängder aska skymt solen under lång tid och jorden har kylts ned. På norra halvklotet fick detta svåra konsekvenser för det år som kom efter: Skördar uteblev, människor dog av svält och frös ihjäl. 1816 var ett riktigt helvetesår helt enkelt. Men Mary och hennes gäng, med hennes älskare poeten Percy Bysshe Shelley, Lord Byron och andra intellektuella rikingar, sitter och myser vid en brasa och fantiserar ihop historier som de berättar för varandra. På himlen ser de kraftiga blixtar slå ned i alptopparna och hör de dova knallarna eka mellan bergen.
Jag hade förväntat mig att sommaren 2021 skulle bli eländig - ungefär som 1816. Inte vädermässigt, men i övrigt. Mitt enda fokus inför sommaren var att jag skulle flytta i juni så jag hade inte hyrt någon stuga eller överenskommit något med någon kompis i tid, så alla hade redan sina planer. Jag såg framför mig hur jag i huvudsak skulle gå ensam i stan och lida. Det blev inte riktigt så illa, den hade sina höjdpunkter, sommaren. Till skillnad från Mary Shelley (ja, hon gifte sig med Percy och blev en Shelley, skippade klokt nog Bysshe och fick på så vis ett lite fräckare efternamn) så har jag dock inte denna sommar lagt grunden till någon litterär klassiker. Det var nämligen 1816 som Frankensteins monster föddes. Eller för att vara korrekt: Mary skapade dr Frankenstein som i sin tur gav liv åt monstret. Man skulle kunna säga att hon var monstrets farmor. Min egen första bekantskap med Frankensteins monster ägde rum en sommar i början av sjuttiotalet då man på teve sände en rad klassiska skräckfilmer. Jag blev inte särskilt rädd för monstret utan tyckte mest synd om honom. Han ville ju bara vara med! Värre var det med Dracula som tog skepnaden av en fladdermus och landade i folks sovrum. Jag sov aldrig med öppet fönster den sommaren.
Jag vaknar upp ur mina funderingar och upptäcker att min öl är slut och bestämmer mig för att jag har tränat färdigt. Nästa gång får det bli en tisdag och kanske ska jag gå femtio meter bort till nästa ställe. När jag står i dörren hör jag att de spelar Kinks. Tänk om jag börjar dansa? Trettioåringarnas miner! Jag skrattar inombords medan jag reser mig och går. Jag har trots allt tagit till mig budskapet på en skylt i lokalen: ”Skärp dig för fan!!” LISA
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
