Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Blir du utsläppt? Bild: Karin Flodhammar

Floka : Insnickrad mor i skafferi

Floka minns insnickrade familjemedlemmar - både mödrar och katter.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Ni kanske undrar hur det gick med den insnickrade katten när mitt badrum renoverades? Eller "insockrade" som stavningskontrollen flera gånger rättade det till. Insockrad är ett mycket intressantare ord, jag borde behållit det. En stel, kanderad katt. Stavningskontrollen gör sig inga inre bilder. Den avgör bara utifrån hur vanligt ett ord är innan den slår till med de röda strecken. Insockrade pomeransskal, gröna tomater och i ingefära klarar den av, men inte katter. Katten blev dock insnickrad, som jag berättade i mitt förra kåseri som handlade om mitt ruttna badrum. Hantverkarna fick gräva sig ner genom kakel och golv ända ner till marken där stenbumlingar och lera tittade fram på ett intressant sätt. När golvläggaren för ett ögonblick vände bort blicken smet katten in under det halvfärdiga golvet och in under krypgrunden där den tillbringade resten av dagen och kvällen ylande. Än hördes ett mjauande under pianot, än under skorna i hallen. Ett mysterium som fick sin förklaring till slut. Det tog ett tag att bryta upp det halvfärdiga golvet, men jag gjorde det.

Min mor har dock blivit insnickrad på riktigt, och detta helt frivilligt. Hon snickrade in sig själv i ett skafferi. Skafferiet skulle byggas i ett hörn av köket med breda plank till hyllplan. Längst inne fanns ett trekantigt utrymme där hon kunde röra sig fritt. Hon började med de övre hyllorna och arbetade sig neråt. Hylla för hylla sattes fast mot sidorna och när hon kom till nedersta hyllan var hon fast. Knappt två decimeter återstod till tröskeln som skilde skafferiet från golvet. Krypa ut mellan hyllorna var uteslutet. Skulle hon åla sig ut på rygg? Banka loss de nedersta hyllplanen igen och låtsas som ingenting? Ropa på hjälp? Det fanns knappas svängrum för hammare inifrån heller, eftersom hon låg på rygg i en obekväm ställning som knappast inbjöd till fortsatt arbete. Räddningen kom utifrån, som så ofta. De nedre två hyllplanen fick bankas loss utifrån och mamma kröp ut.

Stavningskontrollen gör sig inga inre bilder. Den avgör bara utifrån hur vanligt ett ord är innan den slår till med de röda strecken. Insockrade pomeransskal, gröna tomater och i ingefära klarar den av, men inte katter.

Hellre en insnickrad mor än en insockrad får man säga. Skafferiet blev fint, rymligt med breda hyllor där flingor, mjöl och mängder av inlagda gröna tomater står uppradade, säkert 10-12 burkar, alla med handskrivna etiketter och krusade snören. Grön tomatmarmelad har blivit en av de vanligaste gå-bort-presenterna numera. Istället för att ta med sig en blomma räcker man över en burk hemgjord grön marmelad. Gott till ost och fröknäcke säger man milt. Snart har jag bytt marmelad med hela grannskapet. Det är de konstiga somrarnas fel, för lite sol mot höstkanten. Tomaterna mognar inte. Till slut ger man upp och tar in dem som de är, knallgröna och hårda och kokar marmelad på dem. Det finns dock en gräns för hur mycket grön marmelad man kan sätta i sig på ett år. Efter två år är den nästan lika fin och på tredje året är den fullt ätbar men en rand av kristallerat socker visar sig på toppen. Kanske man kan göra saft av den, tänkte jag. Lade alla de gröna marmeladerna av blandat ursprung i en stor gryta. Man borde kunna lösa upp sockret och sedan sila bort tomaterna och få en slags grön saft kvar. Det fungerade dessvärre inte. Saften fastnade i durkslaget och silduken klibbade igen, en grön sirap återstod i det som rann igenom. Lite som amerikansk lönnsirap, fast som sagt grön. Till pannkakorna ska jag säga och räcka över den med ett leende.