Under en av julhelgernas Coronasäkra promenader fick jag höra en berättelse. Jag promenerade med en förstahandskälla. Vi gingo till Eriksberg.
Andersson och Pettersson (fingerade namn) bodde i varsin villa i Göteborgs-Postens yttre spridningsområde.
Det fanns fruar och barn, men de deltar inte i berättelsen. Detta är en gubbhistoria. Jag återger Anderssons version. Jag går inte i god för den.
Andersson och Pettersson hade varsin halva av en trottoar och varsin trädgård som avskildes av en gemensam oxelhäck.
Det började för nio år sedan. Andersson hade planerat att klippa sin halva av den gemensamma häcken en söndag i maj. På ett vagt sätt kände han att den som klippte först skulle ha ett moraliskt övertag. Men när han klev ut i trädgården med sekatören stod Petterssons halva redan ansad och fin.
Det fanns inget vid deras möten som antydde att ett lågintensivt krig pågick.
Det var inledningen på Anderssons dystra känsla av eftersläpning som villaägare. Varje gång han företog sig något – när han klippte gräs, ansade ogräs, skrapade mossa från tegelpannorna, drog fram soptunnan till brevlådan – hade han en stark och obeveklig känsla av att befinna sig en halvdag efter Pettersson. Och vid de tillfällen då Pettersson inte låg före var Pettersson bättre: med högtryckssprutor, skärbrännare, robotgräsklippare.
År gick. Emellanåt pratade Andersson och Pettersson jovialiskt med varandra när de möttes på väg till Ica eller med häcksax i hand. Det fanns inget i dessa möten som antydde att ett lågintensivt krig pågick.
En decemberkväll började det snöa. Det är inte vanligt numera inom Göteborgs-Postens spridningsområde.
Andersson ställde väckarklockan på fyra. Han drack två koppar kaffe och klev ut. I samma ögonblick som han satte snöskyffeln i trottoaren tändes ljuset på övervåningen hos Pettersson. Fem minuter senare stod båda på trottoaren. Klockan tjugo över fyra en göteborgsk vintermorgon.
Det var när Pettersson hämtade en dieseldriven snöslunga som Andersson bestämde sig för att sälja villan.
Andersson och hans hustru köpte en bostadsrätt i Linnéstaden.
Anderssons sista dygn som villaägare inföll den 28 februari år 2019. Den sista natten gick han ut i det gamla redskapsskjulet. Där stod gräsklipparen och häcksaxen. Han var glad över att han aldrig mer i sitt liv skulle använda dem. Där stod också tio liter av växtbekämpningsmedlet Roundup. Klockan två på natten, under sin sista natt som villaägare, klev Andersson sålunda genom oxelhäcken och hällde tio liter Roundup över Petterssons provocerande välskötta gräsmatta. Morgonen därpå lämnade Andersson och hans hustru och deras sjuttonårige son det villaområde där de hade bott sedan 2004, där barnen hade ordnat loppmarknader på parkeringen och gått påskkärring, där han dragit pulkor och barnvagnar.
Andersson återvände en natt i mitten av maj.
Han stod en stund i mörkret och betraktade den villa som nu beboddes av främmande människor och han såg genom fönstren att någon hade placerat ett vikingaskepp och en sombrero i den väggfasta bokhylla som han själv hade målat tio år tidigare.
Han smög sedan ut i sin egen före detta trädgård, för ett ögonblick vädrande tanken att han skulle ha mycket svårt att förklara sig om han blev observerad. Han smög genom oxelhäcken, in i B:s trädgård. Han tände mobillampan. I Petterssons gräsmatta stod i meterhöga torvbruna versaler:
RÖVA
Den sista stapeln i A:et var en smula tunn. Där hade den sista dunken med roundup tagit slut. Men det var fullt läsbart.
Andersson tog ett fotografi.
Sedan smög han ut, med en känsla av att ha fått sista ordet.
