Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Alla sitter vi i kläm, men när man minst anar det dyker det upp ett hopp.

Pia Naurin: I väntan på Godot

De frågade om det var okej att de badade sin labrador där i min sjöutsikt,

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Uppdatera mig, säger jag, som om jag bara blivit lite glömsk och sedan gör jag just det, uppdaterar mig, fixar fram boken jag påstod att jag läst, nu ska det äntligen bli av.

Jag tar med den ut.

Tänker mig en stilla stund med fokus på allt detta olästa. Det visar sig då att ett antal människor klädda i lycra rör sig fort och ansträngt just i den natur jag valt ut, att få vara ensam i. Jag inbillar mig att det kan finnas råd och stöd att hämta i litteraturen, som passar i dessa jävla virustider, den svordomen är befogad.

Men lycramänniskorna, de bara pinnar på och studsar fram oavsett, klädda i tajta kläder med revärer i avvikande färger. Vackert är det inte, eller kanske lite, välformade kroppsdelar framträder extra tydligt om sådana faktiskt förekommer.

Just när jag satt mig tillrätta med boken jag inte läst, kom ett muntert lycra-par som svängde med armarna, överkroppen behöver också sitt.

De frågade om det var okej att de badade sin labrador där i min sjöutsikt, alldeles framför mina fötter som vilade i klumpiga skor den ena ovanpå den andra, benen pekade mot vattnet.
Hon bar keps med hål därbak som släppte fram hästsvansen, ursäkta sa hon en gång till, är det ok att vi badar hunden, och vad skulle jag svara på det?

Gör som ni vill, förstör min stund, min frid, min ro, så sa jag inte, men jag la tillbaka bullen i den bruna papperspåsen, skruvade locket på termosen och stoppade ner fikat i ryggsäcken tillsammans med ”I väntan på Godot”, en liten tunn, blå, Delfin-pocket av Samuel Becket som jag haft oläst i min ägo sedan 1997.

Jag lämnade platsen, vilket lycra-paret inte noterade, och hittade en bänk vid en stig intill en gammal ek som var död, men som stod upp ändå.

Där satt jag och höll i boken.

Den första raden löd ”en väg på landet; ett träd”.

Det fanns ett träd på scenen, rätta mig om jag har fel, i föreställningen med Sven Wollter och Ivar Wiklander, på Göteborgs stadsteater.

Att läsa pjäsmanus är krångligare än att gå på teater, visar det sig. Det kräver koncentration. Och inlevelseförmåga. Och hunden skällde fortfarande därborta på hundars vis och jag bara måste titta på trädet igen: ekar åldras vackert. Döda granar är inte alls lika fina, risiga o gråbarriga påminner de om människan som i regel har ett tidig bäst före datum, men ofta lever 50 år till. Sen tas hon ur bruk, bränns upp, grävs ner, det låter hårt men så är det, medan döda ekar minsann får stå kvar lite överallt som symboler för kraft och vishet, tills de faller ihop i en snygg hög grenar, livet är orättvist.

Nu blev det väldigt tydligt hur det stod till.

Bara den som är på uruselt humör projicerar ilska på unga i lycra och glada hundar. Till och med på ett dött träd var jag avundsjuk. Shame on me, var ett engelskt uttryck som kom för mig.

Fint med vattnet, ropade nån som ingick i en stor grupp som inte höll avstånd, men sen kom en kvinna och en man och satte sig snett framför mig.

Hon tog honom i famn, hennes armar var starkare än hans. Så satt de så, alldeles stilla, hon kysste på hans huvud och höll om honom. Han var funktionshindrad. Scenen värmde mitt hjärta där det inte fanns mycket utrymme kvar för ömhet, men jag röjde plats för just de två. Det fanns ett hopp där.

Jag bestämde mig för att bläddra fram till sista sidan, jag visste det redan: de hänger sig inte. De sitter kvar. De väntar på Godot. Själv väntar jag på bättre tider.