Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Alberts runor. Bild: Carin Hjulström

Carin Hjulström: "I ondskans tid, smädad av hatet ..."

Carin Hjulström gör ett oväntat fynd på en oväntad stig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Jag befinner mig i självvald exil i Stockholm. Men varje dag läser jag min GP och funderar på vilka göteborgsgator mina barn trampar på just denna dag. Stockholmare tror att alla göteborgare är som Håkan Hellström och att det är i Majorna och Slottsskogen som det skapas bestående minnen. Inte för mig. Håkan Hellström får ha sitt Majorna i fred, för när jag tänker på Göteborg tänker jag varken på Vinga eller Slottsskogen… jag tänker på en stig mellan Bertilssons stuga och den norra spetsen på Ugglemossen i de mer avlägsna delarna av Delsjöreservatet. En gång stigfinnare, alltid stigfinnare. Jag har levt flera år av mitt liv i Delsjöskogarna. Som hästtjej, som orienterare och motionär. Allra mest tycker jag om det otillgängliga området som kallas Knipeflågsbergen där man kan gå kilometer efter kilometer i riktig skog utan att möta någon. En av mina mest uppmärksammade krönikor här i GP handlade just om sökandet efter en stig som jag antog måste finnas. Efter åratal av funderingar beslöt jag mig en dag för att utforska området där jag tyckte att den borde gå. Jag hade hittat en intressant början i närheten av Bertilssons. Jag följde spåret upp för branta berg, ner i djupa dalar och över blöta mossar och sanka kärr. Ofta var det så gott som förvunnet, men så plötsligt uppstod det igen. Ett par timmar senare stod jag så vid Ugglemossens norra spets – fascinerad, stolt och ofantligt nöjd trots att det bara var en alldeles vanlig skogsstig. ”Min stig är inget speciellt, inget att skryta med för någon annan. Men jag hittade den själv. Heja Stig!” Så slutade min krönika då.

”I ondskans tid, smädad av hatet, ensam, sjuk, fattig, utan hopp och utan vänner högg jag här ett minne. Albert Tenglet.”

Om jag nu ska säga ett område i Stockholm som ligger mig varmt om hjärtat så blir det varken Stureplan, Gamla Stan eller Söders höjder … nej, det blir Ängsjöreservatet intill Mälaren en bit utanför staden. En gång stigfinnare, alltid stigfinnare. Precis som i Delsjön började jag genast fundera på var i mina nya omgivningar det borde gå stigar som inte finns med på kartan. Ser jag början på ett spår vill jag följa det och se ifall det leder någonvart. Många är nämligen djurstigar som har en tendens att upphöra lite när som helst och de kan rådjuren behålla för sig själva. Nyfikna pinschervalpen Ester är min ständiga följeslagare och jag tror att det var hon som hittade den här ingången. I en krök på en mindre skogsstig försvann hon alltid in till vänster. Kunde det vara något? Jag var tvungen att prova. Stigen var knappt synlig och gick i kuperad och stenig tallskog över vackra, vitmosseklädda hällar. Träden var låga och glesa så att solen nådde ner. Efter ett par kilometers vandring kom jag plötsligt ut på en grusväg med Upplandsledens trygga märkning. Lycka. Jag hade hittat min stig!

Vad jag inte visste var att det här dessutom skulle visa sig vara en mycket ovanlig stig. För så här var det: En av de första gångerna jag följde den tyckte jag mig se några tecken ristade i berget, just där vitmossan glesnade. Jag stannade inte till utan viftade bara bort det som en synvilla. Några vandringar senare tyckte jag mig faktiskt urskilja ett kors och några andra runliknande tecken, men jag fortsatte förbi ändå. Tredje gången var det nästan kväll och släpljuset gjorde att det jag trott mig se nu blev mycket tydligt. Det var ingen tvekan – visst var det tecken i berget! Det jag såg när jag försiktigt petade undan mossan var runskrift inristad i berghällen! Det pirrade i hela kroppen av spänning och upphetsning. Jag tog fram mobilen, plåtade och gjorde sedan en statusuppdatering på Instagram där jag skrev ”Vad tror ni? Äkta eller fejk?”

De första dagarna fick jag allmänt glada tillrop men inga svar.

Så plötsligt kom ett inlägg från en för mig okänd man som visste precis vad det gällde. Han skulle för länge sedan skriva en bok om runor i Uppland och hade därför rest runt och undersökt dem. Han kunde bekräfta att ”mina” runor var inristade direkt i ett bergartsskikt i hällen och äkta i allra högsta grad. Däremot var de inte från forntiden. De var från 1940-talet! I delar av landet ristade man alltså runor en bit in på 1900-talet. Mannen som skapat skriften var en fattig torpare, boende i trakten. Hans namn var Albert Tenglet och på berghällen har han skrivit: ”I ondskans tid, smädad av hatet, ensam, sjuk, fattig, utan hopp och utan vänner högg jag här ett minne. Albert Tenglet.”

Så min nya stig är faktiskt väldigt speciell. Mitt hjärta blöder över stackars Alberts öde (åh, han mådde inte så bra …) och glöder över att jag hittat en alldeles egen runstig.

Carin Hjulström