I detta nu (hick)

Om en stillbildsruta i filmen skulle vara det fångade nuet, den tid vi har på oss att leva i, så skulle det alltså vara en tjugofjärdedel av en sekund. Det är brådstörtat kort tid. (Hick.)

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Nu fick jag hicka. En löjlig åkomma, men påträngande. Den kommer inte att sluta förrän den bestämmer sig för det. Ingenting att göra åt. Där kom ett hick till. Jag undrar hur länge det kommer att hålla på. Det första hicket är redan historia. Det andra likaså. Och när jag hickar igen slår det mig att det här är nuet: en hickning långt. Eller kanske ännu kortare.

Hicka skapas i diafragman, som är en muskel i bröstkorgen. Den får plötsligt, av oklar anledning, för sig att orsaka en kraftig inandning. Hickljudet uppstår när stämbanden slår ihop, vilket vållas av den snabba luftströmmen ner i strupen.

ANNONS

En hickning är inte lång, en halvsekund kanske.

Och detta nu är allt vi har. Eller är kanske nuet ännu kortare? Det färdas genom tiden, en blinkning bara så är blinkningen historia och framtiden breder ut sig.

Och vi vet inget om framtiden och det förflutna finns inte mer.

För all del, vi kan i viss utsträckning förutse vår allra närmaste framtid. Den kommer sannolikt att fortsätta med det som pågått en stund. Jag kommer att fortsätta att hicka. (Och där hickade jag igen.) Och nu kliade jag mig i huvudet (Det hjälpte inte, det kliar fortfarande.) med högerhanden, som är på väg ner därifrån mot tangentbordet, som den nyss lämnade, och kommer säkert att hjälpa vänsterhanden att skriva klart den här meningen.

Men framtiden är inte nödvändigtvis en fortsättning av det redan förgångna. Innan högerhanden landat på M i början på den förra meningen, som vänsterhanden hjälpte till att göra versalt, så hade jag kunnat dö i en massiv hjärtinfarkt, som i och för sig skulle tagit lite tid, eller också kunde marken under huset givit vika och vi hade rasat tjugo meter ner i ån, vilket skulle tagit ännu lite längre tid, och jag skulle ha fått uppleva hur det är att åka kana i ett hus ner i en å, sekund för sekund.

ANNONS

Platon, Kant och en skrälldus andra menade att nuet är ett utrymme i tiden där vi befinner oss, ett mellanrum mellan det förgångna, som för alltid är borta, och det framtida, som ännu inte är här. (Hick.)

Inget av detta hände, men det kunde ha hänt; jag är en gammal man, och huset vi bor i är byggt på isälvssediment, vem vet vad det har för bärighet? (Hick.)

Det som just hände är historia redan, på väg in i glömskan. Är det ingenting särskilt med nuet är det genast borta. Större tilldragelser kommer vi ihåg; oj, vad nära den bilen på motorvägen kom: kan idioten inte hålla sig i sin egen fil? Den irritationen, och kanske också ett ögonblicks rädsla, minns vi ett tag. Men när vi parkerar i Femmans parkeringshus är det glömt.

En film rör sig med en hastighet av 24 stillbilder i sekunden. Det skapar en illusion av rörelse. Men vagnshjulen på den av cheyenner överfallna kolonen av prärieskonare förefaller att rulla baklänges. Det beror på att hjulen rör sig långsammare än 24 bilder i sekunden. Kameran registrerar dem innan de hunnit fullborda ett helt varv, och de ser ut att gå baklänges. Och när det var så spännande att man nästan inte vågade titta bröts illusionen på matinéernas cowboyfilmer; äh, tänkte man, det här är ju bara film.

Om en stillbildsruta i filmen skulle vara det fångade nuet, den tid vi har på oss att leva i, så skulle det alltså vara en tjugofjärdedel av en sekund. Det är brådstörtat kort tid. (Hick.)

ANNONS

Fransmannen Jacques Derrida, (1930 – 2004), känd för att inte hitta på särskilt mycket själv utan mera för att ha plockat isär sina föregångares tankar, sin dekonstruktion, försökte komma till tals med filosoferna som föregått honom också beträffande nuet.

Platon, Kant och en skrälldus andra menade att nuet är ett utrymme i tiden där vi befinner oss, ett mellanrum mellan det förgångna, som för alltid är borta, och det framtida, som ännu inte är här. (Hick.) Nuet är vårt medvetande, som genom minnet kopplar det förgångna med det nuvarande och framtiden, ett varande.

Derrida plockar sönder även den tanken. Han anser att det inte finns någon sådan plats i tiden för oss; det förgångna övergår genast i framtiden, det finns inget nu. Vår existens är bara det ”skräp” som blir kvar i vårt minne av det redan skedda, och det får oss att uppfatta en rörelse utsträckt i tiden. Nuet är inget anstånd i evigheten. Det som utmärker liv och varande är rörelse. Det som inte rör sig eller förändras kan inte finnas.

Och det kan han ju ha rätt i. (Hick.) Men i så fall finns det inget nu.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta?

Att nuet kanske inte ens finns, och att vi naturligtvis inte kan göra någonting åt den tid som flytt.

ANNONS

Framtiden är allt vi har.

Det är den vi får försöka göra någonting åt.

(Det är länge sedan jag slutade hicka. Det är flera dagar sedan den här texten först skrevs, den har rättats, hudflängts och ändrats sedan dess. Nu är den borta.)

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS