”Huset som Gud glömde” är en skräckfilm från 1979 av Stuart Rosenberg som utspelas i ett hus i Amityville, New York. Jag lyckades prångla mig in på filmen under en språkresa till England i 12-årsåldern och vacklade ut matt av skräck. Kunde detta hända mig också? Har de inga åldersgränser i England? Det jag minns mest var en grupp Jehovas vittnen, som delade ut flygblad vid utgången. Känner du dig besatt av onda andar? Kom till vårt möte på söndag i templet. I ”Huset som Gud glömde” mördar en ung man sex personer. Ett år senare köper det nygifta paret George och Kathleen Lutz huset till ett lågt pris och flyttar in. För säkerhets skull låter de en präst, Fader Delane, komma och välsigna huset men hans bil löper amok på vägen dit. Kathleens tant Helena, som är nunna, drivs också iväg. Kalla vindar drar genom huset, svart sörja kommer upp ur toaletten och fönster öppnas och slår igen av sig själva. George, pappan i familjen alltså, får allt sämre humör och drar sig under ett raseriutbrott ner i källaren med sin hund medan familjen flyr huset. Inte ens Fader Delane, som återvänt efter att ha överlevt bilolyckan, klarar av att bemästra de onda makterna utan vacklar därifrån efter att ha blivit blind. George återvänder till källaren och lyckas med ett nödrop rädda både sig och hunden från ett ohyggligt svart tidvatten i källaren.
Nu kommer det hemska: allt det där har hänt mig, förutom att jag inte haft någon Fader Delane. Min bil har löpt amok, kalla vindar drar genom huset byggt 1913, helt oisolerat, svart sörja har kommit upp ur toaletten – slamsugningsbilen har inte varit här i tid, inget att bry sig om. Fönstren slår igen av sig själva, glömt att haspa – inget konstigt med det heller. Mitt humör och min hälsa blir allt sämre – inte heller konstigt efter allt som hänt och i källaren har pumpen satts igen av ludd från torktumlaren och vattnet står någon decimeter högt. Det är bara guldfiskarna som saknas. Hunden också för all del.
Den tornado som uppstod kom som en överraskning, och nu ville den krypa ut, det vill säga den enda vägen: genom röret.
Det är här djuren kommer in. Smygande. Bara det en skräck. Samarbete mellan djurarter på ett paranormalt sätt?
Mitt hus är huset som Gud glömde och djuren flyttade in. Det har inget med Djävulen att göra hoppas jag. Egentligen skulle jag vilja att Anticimex dök upp likt Jehovas vittnen utanför min dörr, med en bekymrad men hjälpsam rynka mellan ögonbrynen, och tågar in med sina giftsprutor medan jag flyr ut. Nu talar jag inte om hästar eller rådjur utan små varelser som silverfiskar och harkrankar. Till en början alltså. Jag hittar ett Bregottpaket, 600 gram, där en mus gnagt upp en dörr och prydligt ätit upp häften. En bostadsdel och en matavdelning. Även här torktumlarludd, fast nu som bädd. Några veckor senare skulle jag dammsuga och ett klirrande ljud hördes ur dammsugarröret, antagligen en skruv som dansade runt och jag hoppades in i det sista att den skulle följa med ner i påsen. Det är som alla vet oerhört jobbigt att stänga av en dammsugare. Man kommer liksom av sig. I botten på påsen satt en annan liten mus. Den hade antagligen levt gott på de smulor som sugits upp sedan dammsugaren sist var framme. Den tornado som uppstod kom som en överraskning, och nu ville den krypa ut, det vill säga den enda vägen: genom röret. Sedan följde i rask takt harkrank och bålgeting, båda uthärdliga, skogsödlor, svärmar av bibliska gräshoppor och naturligtvis klädmal. Det största i djurväg var dock en höna som klättrade upp på köksbordet. Jag har hört att Djävulen kan ta sig djurhamn, det vill säga byta skepnad. Eftersom det inte var min höna har jag dragit slutsatsen att det var Djävulen som var på besök.
Jag vet inte om detta skulle göra sig som film. ”Djävulen var en höna”
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
