Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ett marginellt problem?  Bild: Cissi Welin
Ett marginellt problem? Bild: Cissi Welin

Kristian Wedel: Hur nakna sanningar tål studenter år 2021?

Och har skulle de ställa sig till historien om mannen med den mystiska soffan?

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Förra veckan hade jag ett ärende i Gamlestaden klockan halv sju på morgonen. Ett blanksvart mörker rådde över Göteborg. I Gamlestadstorgets lilla nybyggda och egendomligt inredda vänthall – en dubbelbänk i mitten där resenärerna väntar rygg mot rygg – satt två unga kvinnor. De var studenter. En av dem läste holländska. Eller om det var halländska. Men mest pratade de om att det var svårt att hitta lägenhet i Göteborg. Hon som läste halländska (eller holländska) hade anslutit sig till ett kollektiv. Jag satt intill dem på bänken och hörde namnet på gatan, men jag tänker inte säga var det var. Hon var ganska nöjd med kollektivet, sade hon medan lamporna började tändas i fönstren runt Gamlestadstorget. Det fanns blott ett marginellt problem.

Jag ska snart förklara vad det var för marginellt problem, men man kan inte berätta allt omedelbart i en tidningsspalt. Vänta bara.

När jag var student i början av 1990-talet var alla övertygade om att det var omöjligt att få tag på en lägenhet i Göteborg. I själva verket var det oerhört lätt. Det var vi som inte var kalibrerade med framtiden.

Folk berättade hemska historier om hur de hade suttit i telefon en hel dag innan de kunde få ett förstahandskontrakt i en ganska tråkig lägenhet vid Marklandsgatan.

Själv hade jag besparat mig detta besvär genom att lägga en handpenning på några tusenlappar och köpa en liten bostadsrätt i Annedal. I dag är det ingen som tror mig när jag berättar hur det gick till. Jag ringde en mäklare. Han frågade hur jag ville bo. Jag svarade: centralt, billigt och bekvämt. Han bad mig komma och titta på en sådan lägenhet samma förmiddag. Det fanns inga andra spekulanter. Jag funderade sedan i några veckor innan jag ringde mäklaren och slog till. Mäklaren hade under tiden hunnit bli så nervös att han gav mig rabatt.

Den unge mannen, som skrivit en idéhistorisk uppsats om uralstring, började till slut tro att detta ovanliga fenomen hade drabbat hans lägenhet Högsbo.

Denna sorglöshet på bostadsmarknaden innebar inte nödvändigtvis att det helt saknades komplikationer.

Hösten 1994 flyttade en ung man till en lägenhet i Högsbo, nära Axel Dahlströms torg. Han mobiliserade hela A-kursen i historia plus några huvudsakligen dekorativa öldrickande vrak på C-nivå. De bar hans lådor fem trappor. Hissen var trasig. Flyttfesten pågick i sexton timmar. När han dagen därpå för första gången blickade ut över sina 36 kvadrat upptäckte han en blå soffa. Det var en fyrsitssoffa.

Han var säker på att han aldrig hade sett den förut.

Alla efterforskningar var fruktlösa. Ingen av kamraterna kunde minnas sig ha burit denna soffa uppför fem trappor. Denna soffa hade materialiserats ur intet.

Den unge mannen, som skrivit en idéhistorisk uppsats om uralstring, började till slut tro att detta ovanliga fenomen hade drabbat hans lägenhet Högsbo.

När han sedermera flyttade visade det sig att det inte gick att få ut soffan utan att montera isär den. Av dov ansvarskänsla mot universum medförde han den även till nästa lägenhet. I dag, vid 53 års ålder, förvarar han den i ett garage i Frölunda. Han kan inte förmå sig att slänga detta soffmysterium. Soffan har paralyserat honom. Den är hans livs gåta.

Sedan fanns det naturligtvis sådana studenter som av olika skäl ville överlista systemet eller som i största allmänhet misstrodde pengar.

En sådan student bodde i en sovsäck på en liten hylla inuti en reklamskylt i Nordstan. Skylten hade ett litet tak. Det gick bra nästan en hel hösttermin.

Vi var alldeles övertygade på 1990-talet om att allting var oerhört svårt och att vi levde i en ogin och högeffektiv värld.

Novembermorgonen 2021 gick jag till Pressbyrån på Gamlestadstorget och köpte en kopp kaffe och när jag kom tillbaka till vänthallen satt de två kvinnliga studenterna fortfarande kvar. Jag drack mitt kaffe och lyssnade på dem.

– Det där kollektivet är trots allt ganska bra. Det är bara en liten grej.

– Vad är det för grej.

– Det är en av snubbarna. Han går omkring naken.

– Men hur känns det?

– Det får man väl respektera.

– Ja. Så det är helt okej då.

– Helt okej.

De klev på elvan i riktning mot Brunnsparken.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.