Numera handlar jag kläder åt maken. Inte för att jag är speciellt förtjust i det utan för att han inte klarar av att handla själv.
Förra gången han gjorde det kom han lite stolt och mallig med sitt erhållna paket och skulle minsann visa oss vad han hade handlat själv på nätet.
Finfina grejer, aviserade han och berättade att det var i hans favoritfärg grön.
Jag och dottern stirrade förfärade. Vi fick inte fram ett ljud.
Han vecklade upp paketet och tog fram sitt köp. Det var en t-shirt i syntetmaterial som påminde om stretchigt baddräktstyg och som var stor som ett hus. Tröjan skulle kunna användas som kaftan om så önskades eller skänkas till sångare med viss rondör.
Men det var inte det värsta. Det var inte grön, det var multigrön!
Någon formgivare hade troligen studerat en topografisk karta och korsat den med mönstret av krossat glas. Dottern menade att det var mönster av träd insprängt i de geometriska formerna.
Maken stod nöjd och väntade på en reaktion. Han drog lite i nederkanten på tröjan som var i knähöjd …
Jag och dottern stirrade förfärade. Vi fick inte fram ett ljud. Tröjan var ett misch-masch av all världens samlade kamouflagemönster ihopcentrifugerade och utslängda på denna tröja.
För några sekunder stod vi bara och gapade. Sedan brast vi ut i ett gapskratt. Det var elakt, det måste medges men kroppsliga reflexer är ibland svåra att hantera. De kommer momentant.
Maken tittade på oss och sa: Så är det lite svart här i också, lite Gais liksom.
Just där och då tappade vi det fullständigt. Skrattet gick inte att hejda längre.
Sedan kom skräcken.
När och var tänkte han bära denna tröja?
En stund förflöt och maken hämtade sig han med.
– Nja, det var väl inte så fin kanske men den såg fin ut på nätet, sa han med en övertygande min. Det är kanske bäst om du hjälper mig i fortsättningen, sa han.
Blixtsnabbt svarade jag:
– Ja, det ska jag göra. Inga problem.
Med detta i minnet blev jag en dag stående framför en limegrön pikétröja, i modellen som tennisspelare använder. Maken har, kanske, femton stycken likadana tröjor i marinblått. Därför tyckte jag att det kunde vara trevligt att variera kulör.
Till saken hör att han passar fint i olika färger men är en vanemänniska och ogillar därför att gå utanför sin så kallade komfortzon. Jag beslöt mig för att hjälpa honom och slog till och köpte tröjan.
Väl hemma blev han glad över sin nya tröja och provade den. Den passade fint och jag sade att den var klädsam och att den var ljusgrön.
Bra, sa maken som dessutom är färgblind.
Några dagar senare tog han på sig den nyinköpta tröjan och åkte nöjd till jobbet.
Om eftermiddagen kom han hem och var inte nöjd längre.
Han berättade att han delat hiss med kollega. På golvet låg en lapp och skräpade. Maken böjde sig ner och tog upp den. Stående med lappen i handen fortsatte han färden.
Kollegan som stod intill sa:
– Ha-ha, vad lustigt, lappen har samma färg som din tröja.
Väl hemma tog det inte lång stund innan det stora missnöjet vällde fram.
– När jag höll lappen mot tröjan insåg jag att jag såg ut som en gigantisk post-it lapp, sa maken slokörat.
För en gångs skull hade han rätt.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
