Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Floka: Hur man skapar en holländsk katastrof

Kåsören lämnar Sverige och hamnar i ett rum med fjorton sängar.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Är det någon hemma? Bild: Karin Flodhammar
Är det någon hemma? Bild: Karin Flodhammar

Jag väljer att ta med fem Lundby dockskåp till Holland, dit jag blivit inbjuden tillsammans med tio andra konstnärer att ställa ut konstverk bland sanddynerna ner mot havet. Vi bor i ett för årstiden tomt vandrarhem där vi sprider ut oss för att få vara lite själva. Själv sover jag i ett rum med fjorton sängar, två duschar och en toalett. Av någon anledning får det mig att tänka på sagan om Guldlock och de tre björnar, fast med fjorton björnar. Det är en märklig känsla.

Tillverkningen av Lundby dockskåp startade 1947 av Axel och Grete Thomsen i Göteborg. Grete tillverkade möbler och Axel gjorde skåpen. Lundby snickeri, som låg i Lerum, tillverkade 35 000 dockskåp 1967 och blev omåttligt populära. De tillverkas än idag med sina små dockhusmöber, lampor som lyser, bekväma soffor och ett fullt utrustat badrum nere till höger.

Katastroftemat visar sig vara ovanligt lyckat. Jag bygger upp en liten by, inte olikt ett villaområde från 60-talet, i en sluttning.

Konstformen kallas landart, det vill säga man skapar konst som står utomhus, ofta i samklang med platsen och naturen, vilket man inte kan säga om de fem röda hustak som sticker upp i sanden. Sand är egentligen en torr form av hav tänker jag när jag ser ut över de kullar och dalar som böljar fram, i samma vågmönster på bottnen på en insjö. Jag ger mig på katastrofteorin. Holland har ju varit med om dammar som brustit och hus flutit bort, och hos oss har vi snölaviner som lagt hela byar under drivor. Jag tror att det har att göra med en allmän skräck jag hyser sedan barndomen för Hollands natur. Tänk er ett land där 26 % ligger under havsytan. När kommer havet att ta ut sin hämnd? I fjärran syns en mörk horisontlinje men när jag kommer närmre ser jag att det inte är havet utan vallen som stänger ute havet. För att se havet måste jag alltså klättra upp på vallen och sedan klättra ner i den grop som kallas ö. Det är väldigt förvirrande. Holland är också landet där man går med skorna på inomhus för att golven är så sandiga eftersom man går med skorna på inomhus. Också en form av Holländskt upp-och ner-tänkande. Nu kommer säkert någon läsare av holländsk börd, eller närmare bestämt frisisk börd, bli upprörd över detta. Det heter inte heller Holland utan Nederländerna. Nu var detta sagt. Och språket på öarna var usrprungligen frisiska, en form av fornengelska.

Konstprojektet äger rum på en ö, Ameland, som är en av de små frisiska öar som ligger som ett pärlband i den grunda delen av Nordsjön norrut vid gränsen mot Tyskland. Ön är lång och smal, som Visingsö ungefär, och det bor bara 3 513 personer där. Djupet in till fastlandet är bara tre meter och sjökortet jag studerar vid ett besök på fyren Bornrif från 1880 är alldeles prickigt av tusentals fartyg som gått på grund här sedan 1700-talet och framåt.

Katastroftemat visar sig vara ovanligt lyckat. Jag bygger upp en liten by, inte olikt ett villaområde från 60-talet, i en sluttning. Nästa morgon har sanden och blåsten skapat en driva av sand som lagt sig snyggt som en ondulerad lock runt husknuten och tagit sig in genom köksfönstret - till husmors skräck får man säga om det fanns någon. Det påminner lite om den tilsandede Kirki, Sankt Laurenti kyrka, i Skagen, men mer profant. Skåpen är ytterst sparsamt möblerade. En ensam blå stol framför en brasa, ett köksbord med tre ben. Jag löser det hela med snabblim, en droppe under varje ben och klistrar av misstag även ihop mina fingertoppar. Jag har goda idéer men är en usel hantverkare. Det sista jag gör är att hänga upp ett par rosa glitterbyxor i Barbiestorlek i en pinne utanför. Sedan lever skåpen sitt eget liv. Jag ser spåren efter en fågel en morgon runt husen, en annan dag märken av ett stora knän som tittat in.

Många av de som går förbi har haft just ett Lundby dockskåp som barn. De stannar upp och minns. Det är också en av dem som ger mig titeln: "Het kleine dorp" - den lilla byn, eller som det heter på Amelands eget språk: "un klen dörpje".

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.