Han hade med sig i stort sett alla chokladhjulets vinster hem till oss. Det var under den tiden vi sjanghajade folk och skickade dem till Alingsås istället för Stockholm.
Sjanghaja innebär att lura eller kidnappa ombord sjömän på fartyg och har sitt ursprung på den amerikanska västkusten där individer under mitten av 1800-talet lurade sjömän att gå till sjöss – men i detta fall var det Alingsås – genom att dricka dem redlösa, få dem att skriva på för hyra till någon fjärran ort och lämna över dem till skeppare som inte kunde få tag i folk på bättre sätt. En lukrativ affär för skepparen.
Nu stämmer inte detta på någon punkt alls utom att vi istället för att locka dem till sjöss lockade dem först till Alingsås och drack dem redlösa efteråt, inte innan. Eller jo – både och. Såg man en vilsen backpackers stå och bläddra i en sliten ”Liftarens guide till galaxen”, vilket vi då trodde var en reseguide, men i själva verket var en science fictionroman vilket spelade mindre roll i sammanhanget, tog vi tag i det hela.
Lugnt gick vi fram till vårt offer och frågade vänligt om hen skulle till Stockholm. Hoppa av i Alingsås istället, det är en mycket häftigare stad, sa vi. Bara några hållplatser härifrån.
Mönstret var detsamma. Först bjöd vi på en god vegetarisk middag bestående av rovor och ris med en sjö av currysås till. Curry var inne på 80-talet. För att inte säga tröttsamt inne. Därefter var det dags för duschen. Vi bodde i det högsta huset i Alingsås, ett rött hus vid torget med utsikt över granskogarna som inringade gropen den lilla staden låg sig i. I stuprännorna sprang våra katter och även grannen, Lars-Birgers lillebror, som brukade krypa upp över tegelpannorna från våningen under när currydoften nådde honom. I detta fall stängde vi resolut fönstret. Vi talade vänligt om staden Alingsås historia med vår gäst, om Alströmer och nolornas (potatisens) historia och även om den holländska kritpipa vi funnit i Nolhagaparken som barn. Detta gjorde i allmänhet mäkta intryck på vår gäst.
Vår gäst från det kringresande tivolit bredde generöst ut sina chokladvinster över köksbordet och vi kunde utan någon som helst prestation smaska i oss detta.
Vi hade då ännu inte kommit till Kongo. I det fall jag nu berättar om rörde det sig inte om en sjanghajad backpacker utan om en ung man som alldeles frivilligt lämnade det kringresande tivoli han hörde till, en perfekt slav med andra ord.
Nu kommer duschen in i berättelsen. Trots vårt lyxiga läge vid torget i Alingsås högsta hus var vi en av Sveriges sista kokseldade fastigheter. Lagret av koks, en hög svarta bitar som fyllde ett av källarens rum, låg alldeles intill den så kallade duschen och på vägen ner passade vi på att fylla två av de koksämbar vi tillhandahölls och som värmde vår lägenhet. Duschen var en slang ansluten till en tvättmaskin i källaren i ett mörkt rum utan fönster med väggar murade av betong. Därefter var det dags för vinet. Eller ännu mer vin, om vi ska vara noga. Vår gäst från det kringresande tivolit bredde generöst ut sina chokladvinster över köksbordet och vi kunde utan någon som helst prestation smaska i oss detta. Sedan bäddade vi en av de sju sängarna som doldes inuti sittmöbler, amerikasoffor och sängskåp av olika slag.
Dagen därpå var det dags för Kongo. Den som var med på 80-talet vet att det är ett ogenomträngligt träsk som vetter ut mot sjön Mjörn och är i stort sett omöjligt att passera, för att inte säga forcera, även för den vane. Vi tog den värsta vägen. Sedan var det bara att lämna av chokladhjulspassaren till tivolit som skulle resa vidare nästa dag. En ovanligt lyckad kidnappning får man säga. Stockholm är helt okej också sa vi och klappade honom på axeln.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
