Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är svårt att tyda drömmar? Vad betyder en hund?
Drömmar om hundar sägs ha med vänskap, lojalitet och att känna trygghet att göra. Den här spanar efter bättre tider, som lär ska komma framöver. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Hur man inleder det andra covid-året

Det bor en grinig gubbe i mig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Vaknade lite för sent med ett ord ringande i huvudet: Dortmund.

För sent för vad? Jag hade ingen tid att passa.

Men det kändes så, nu missar jag något. Nu borde jag något.

Dortmund, sa jag flera gånger med så tydligt tyskt uttal jag kunde åstadkomma, Dortmund [ˈdɔɐ̯tmʊnt], det lät okej, men säker kunde jag inte vara. Min tysklärare som var mycket sträng gav mig aldrig mer än knappt godkänt, vilket inte hindrade att hon var en fantastisk föreläsare och ibland, det var högtidsstunder, kunde hon använda hela lektionstimmen till att berätta om andra världskriget. Jag tror hon var på plats då och där det hände. Vid den här tiden fanns ingen sådan info i den värld där jag levde, men kriget låg ändå som en de vuxnas förfärliga hemlighet och tickade. Något hade hänt som inte var för barns öron, det var som menstruationen ungefär, som också skulle hållas hemlig när jag var barn.

Inte konstigt att jag läst på i efterhand, jag läser fortfarande på. Covidåret tillbringade jag i sällskap med tysk ny andra världskriget-litteratur, vilket drog min uppmärksamhet från nutiden, eller speglade den, snarare.

Strindberg ville göra guld men lyckades förstås inte, och apropå det såg jag nyss en 243,7 gram tung guldkedja i pantbankens fönster på Kyrkogatan i Göteborg.

Och nu kommer ett covidår till, det räckte visst inte med det förra. Så jag började läsa Strindbergs ”Inferno” som låg utlagd på ett kafé, jag fick låna den.

Jag såg det som ett tecken. ”Inferno”, en så passande för att inte säga aktuell titel, och dessutom skriven av ännu en grubblande kulturman som det var synd om, jag dras till sådana. Antagligen reflekterar deras mutter mitt eget, jag brukar säga att det bor en grinig gubbe i mig.

Strindberg ville göra guld men lyckades förstås inte, och apropå det såg jag nyss en 243,7 gram tung guldkedja i pantbankens fönster på Kyrkogatan i Göteborg. Den var till salu för 126 500 kronor. Historien bakom meddelades inte, men priset säger något om guldets eviga värde. Som Strindberg skriver i Inferno: ”det finns likheter överallt därför att allt är i allt överallt”.

Antag att han fått veta att hans oljemålning ”Inferno” skulle säljas på Bukowskis 2017. Tavlan föreställer, ungefär, ett häftigt ovädersmoln mot mörk bakgrund, ett ständigt aktuellt motiv. Den gick för över 15 miljoner.

Hur Strindberg skulle tolkat prisstegringen på hans verk får vi aldrig veta, men om han vaknat med ordet Dortmund ekande i huvudet hade han sett det som ett skrämmande magiskt tecken, är jag säker på. Vid tiden för Inferno-krisen såg han mystiska tecken överallt, han spanade ständigt efter förföljare, trodde alla var ute efter honom.

Min relation till den tyska staden Dortmund har alltid varit noll.

Så jag prövade med drömtydning, läste på om olika typiska drömmar, om döden, om otrohet, om att bli jagad, inte hinna fram i tid, tappa en tand, om ormar och om att falla, flyga, vara naken på stan - hundar drömmer folk också om, upptäckte jag. Allt är inte mardrömmar. Just hunddrömmar kan ha med fina känslor som vänskap och lojalitet att göra.

Ingenstans nämndes Dortmund. Hade jag snappat upp det i nån artikel om Angela Merkels efterträdare kanske? Drömmar är ett sätt för hjärnan att bearbeta dagens information, sägs det och dessutom indikerar de hur det står till med människans fysiska och psykiska hälsa. Indikera är inte ett ord jag brukar använda, men här låter det bestickande, för hur står det till med den som vaknar en dyster och mörk januarimorgon och utropar Dortmund, Dortmund?

Med god tysk intonation dessutom: dɔɐ̯tmʊnt.