Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Ulf Sveningson: Hur många mil har jag tecknat?

GP-tecknaren Ulf Sveningson önskar att han hade haft en liten kilometerräknare i pennspetsen.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Tio tusen timmars övning och vem som helst kan bli expert på vad som helst läser jag i boken Outliers, av Malcolm Gladwell. Är det troligt? Ett tusen timmars övning på gitarr och man blir en habil gitarrist? Jag greppar instrumentet som hängt orört på väggen i många år. Fem hundra timmar kanske räcker. Jag dammar av, strängar och stämmer.

Som nybliven pensionär insåg jag att jag nu hade frigjord tid i överflöd, och varför då inte förverkliga drömmen jag burit på sen det skrymmande pianot skattat åt förgängelsen och när nu mina flöjter står likt dammiga eterneller i en blomkruka. Femhundra timmar är OK.

Jag behövde ju inte bli expert men en bit på vägen skulle jag väl kunna nå. En bluestolva med lite fingerspel, och några barréackord. Jag har ju alltid fått höra att Segovias fingrar var tjocka som små prinskorvar, och han kunde. Så trots mina fingrar, det här skulle nog gå fint. Men, nu hänger gitarren åter på spiken i. Jag tränade, övade, spelade tillsammans med två duktiga gitarrister, lyssnade på poddar, Taube, Beatles, Cornelis, The House of the Rising Sun, fick tjockhudade fingertoppar, men det ville aldrig låta bra. Högerhanden hittade aldrig den rätta strängen och jag fumlade med ackordsbytena.

Tre år passerade, och jag slutade tvärt. Fingertopparna mjuknade, jag köpte mig ett fint munspel, stämt i C-dur, men ack nej. Blåsa ut och in och in och in, och så ut igen. Tungan hit och dit. Min fina harmonika ligger nu i en byrålåda tillsammans med mitt pass, sparade visitkort, utgångna sedlar, grus från Grand Canyon, en flaska vatten från Indiska oceanen, gamla pennor och förbrukade glasögon.

Jag har en vän som är en gitarrvirtuos. Reser runt i världen, ger konserter. Jag skojade med honom, frågade om han hade tränat i tiotusentimmar, drygt tre år om man övar nio timmar om dagen. Jo, det hade han nog. Började knäppa på gitarr redan som litet barn. Och nu en vuxen man. Mer än tiotusentimmar. Säkert!

Röjer, städar vinden för att göra plats. Jag river fram dammiga kartonger fyllda med skissblock, fyllda med teckningar, och till min fasa upptäcker jag nu att böckerna med sitt omfång fyller mitt arbetsrum till bristningsgränsen. Nu vandrar jag kring bland staplar av svarta skissböcker: Ett samlat liv, som nu väntar på att redas ut, ett resultat av detta ständiga tecknande, som tog sin början när jag upptäckte den vita kritan och griffeltavlan i min barnkammare.

Varför jag fastnade där framför den svarta tavlan, har jag ofta undrat över. Men så var det, Mina första bilder som jag minns var hus med rykande skorstenar, flaggstänger med svajande flaggor. Mitt bildspråk blev allt rikare. Gubbar med höga hattar och kuber i perspektiv. Sjunkande ångbåtar. När jag var nöjd svepte jag med en våt trasa några drag över den svarta tavlan, ända ut i kanterna. Det luktade våt krita, tavlan torkade, så fanns möjligheten att skapa åter. Jag ritade bokstäver och siffror. En väg var påbörjad, ett val var gjort. Jag ville lära mig konsten att teckna.

Ge dig aldrig iväg hemifrån utan ett block under armen och en penna i fickan. Det rådet fick jag en gång av DN- tecknaren Björn Berg, som likt Hokusai var besatt av att teckna. I många år var skissandet mitt sätt att föra dagbok. Jag tecknade vad jag såg. Husgavlar, brunnslock, träd, resenärer, hundar, cafégäster, tjocka och smala, gräs, moln, regn. Och allt däremellan. Hyllan fylldes med svarta skissböcker.

Många år senare, när jag en dag beslutade mig för att sluta röka, och ersatte stunderna jag ägnat åt rökning, med att sitta och teckna, blev jag irriterande tråkig för min omgivning. Skall du alltid sitta där och teckna, fick jag ofta höra. Neeej, sluta! Rita inte av mig! Jag ritade på.

Att teckna var och är för mig ett meditativt tillstånd. Ensam, försjunken. Det är du, du har pennan, du har den vita ytan, papperet och du har motivet framför dig eller i fantasin. Du börjar, du förkastar, du ändrar, du letar, du söker. Du resonerar med pennan du har i din hand.

Ritblocken blev med tiden allt större. När tecknandet blev mitt yrke, tidningstecknare, byttes blyertspennan ut mot en reservoarpenna, som sedan byttes ut mot en dator.

Har jag då tecknat i tiotusentimmar?

Kanske har jag det, men jag är mer nyfiken på hur många mil streck jag har dragit. Från det där huset på griffeltavlan till porträttet av August Strindberg? Jag önskar att jag hade haft en kilometerräknare inbyggd i mina pennor. Är det en mil eller hundra? Visst är det meningslös kunskap, lika meningslös som vetskapen om hur många steg jag gick igår. Ändå ger det mig en viss tillfredsställelse när mobiltelefonen meddelar mig att jag uppnåt dagens pensum, tiotusen steg.

Men ibland önskar jag att jag hade upptäckt en gitarr istället för en griffeltavla där i barnkammaren. Nog hade det varit roligt att kunna spela gitarr.