Kommer du ihåg din första lektion i hemkunskap? Det gör inte jag, om jag ska vara ärlig. Men jag minns att vi började med ämnet i sjuan och jag minns att vi fick promenera från Buråsskolan till Johannebergskolan. Där hade vi också vår slöjd. Tror jag … Eller? Strunt samma. Hemkunskapen gick vi till, det vet jag bestämt. Minns vissa smaker. Den obligatoriska äppelpajen. Tror också att vi gjorde Quiche Lorraine, och spaghetti med köttfärssås. Säkert lasagne och jo, det minns jag, bechamelsåsen blev bränd. Hur som helst, visst gjorde vi sådant man då tänkte att vi barn skulle ha nytta av genom hela livet. Säkert bakade vi också scones och säkert gjorde vi också pannkakor.
Numera har skolbarn hemkunskap redan från sjätte klass. Jag kan inte påstå att jag har märkt av det hemma. Två av tre har redan passerat högstadiet utan klara av att stå på egna ben i just köket. Mycket klarar de, men matlagningen är fortfarande en prövning. För att inte tala om efterarbetet – att städa köket. Plocka i och ur en diskmaskin. Den lektionen missade de och repetitioner och tjat förefaller inte kunna reparera skadan. Jo, lite hjälper det. Att tjata. Och baka kan de. Följa ett recept. Absolut. Om man ber om det.
Men på riktigt händer inget förrän de flyttar hemifrån. Mellan önskemål om swish kommer då sms om receptförfrågningar och tvättråd och sånt som en förälder ser som goda tecken på att livet kommer att ordna sig även för nästa generation.
Vi sätter nu vårt hopp till den sista i ledet. Den som just inlett sin hemkunskaps-era.
Och något har fastnat där. För det första VILL hon hjälpa till i köket. För det andra gör hon redan fina pannkakor, och nu kan hon också baka bröd. Scones. Det har hon lärt sig via hemkunsk-appen, visar det sig.
Generös är hon också. Och artig. Sms-konversationen är värd att sparas:
”Hej älskling! Vilket fantastiskt gott bröd du har bakat. Tack för smakbiten.”
”Hej mamma! Tack för att du smakade. Ta så mycket du vill.”
Än så länge har hon inte swish. Det är också till hennes fördel.
