Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Landshövdingens park.  Bild: Kristian Wedel
Landshövdingens park. Bild: Kristian Wedel

Kristian Wedel: Har Göteborgs stad glömt den fulla björnen?

Den blev landshövdingens första offer på vägen hit.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen träffade jag Milvi Olander i Klippan. Hon var bedrövad. Hon säger att parkförvaltningen har glömt Stobées park. Träden med körsbär, äpple och päron skulle ha beskurits i höstas. Nu står de i morgondimman och slokar med långa grenar.

Jag vet inte om parkförvaltningen har glömt Stobées park, men den var i alla händelser bortglömd av mig. Hur kunde jag glömma Stobée?

Hans historia är trots allt oemotståndlig.

Lorentz Kristoffer Stobée var landshövding i Göteborg på 1700-talet. Han var gammal karolin. Han hade ett rödmosigt ansikte och ett vinnande sätt. Under förvånansvärt lång tid var landshövdingarna i Göteborg alltid gamla karoliner. Där fanns färggranna och omoraliska exemplar – som Erik Siöblad, som i så hög grad lät sig mutas och trakasserade pigor att de olyckliga göteborgarna till slut låste in honom i residenset. De kunde ju inte arrestera sin egen landshövding. De barrikaderade byggnaden utifrån i stället. Där fick amiral Siöblad sitta och äta mandelnudel, brunelltårta, oxbringa, ragu av hare, äpplemunkar, laxvälling och höns med sockerrötter. Detta vet eftervärlden eftersom hans hustru Charlotta Regina Palbitzki samlade recepten i en ännu bevarad liten bok.

Sju landshövdingar i Göteborg har tjänstgjort under Karl XII. Landshövdingeposten i Göteborg var en utmärkt syssla för gamla avsuttna knektar.

Men Stobée hade alltså den snyggaste berättelsen.

Han greps av ryssarna vid Viborg år 1710 och lyckades på något sätt få ett sådant jobb som i dag skulle ha kallats landskapsarkitekt för den jättestad som Peter den store just då var i färd med att under mycket skrik och bråk anlägga i Finska viken .

Stobée planerade alltså parker i det framväxande Sankt Petersburg. Tsaren blev så glad att han ville göra Stobée till generalmajor i den ryska armén, men då mindes någon plötsligt att Stobée var svensk officer och att Ryssland låg krig med Sverige; och Stobée skickade till Sibirien.

I ett hörn syntes två män i täckjackor. Landshövdingar såg de inte ut att vara.

I fånglägret i Archangelsk fanns en försupen björn.

En kväll drack Stobée och hans kompisar björnen under bordet, slog ihjäl den och langade ner den i källaren. Samtidigt spreds ryktet att Stobée var krasslig. När björnen hade nått ett lämpligt stadium av förruttnelse trädde man på den Stobées kläder och bäddade ner kadavret.

Vakter kom och konstaterade på betryggande avstånd att svensken tydligen hade avlidit i någon stinkande farsot. Liket begravdes under festligheter eftersom den döde varit närapå general.

Efter några veckor saknades björnen, men då var Stobée redan halvvägs genom Ryssland. I kyrkorna hörde han efterlysningarna på sig själv. När han kom till Sverige blev han först indragen i Karl XII:s norska fälttåg och därefter i en förtalsprocess och ett svartsjukedrama som slutade med att rivalen dog.

Som landshövding Göteborg tog han det lugnt. Men han anlade en liten park i Klippan, med sandgångar, körsbärsträd och ligusterhäckar.

Numera, säger fru Olander, siktas aldrig några landshövdingar i Stobées park.

Det är mest hundar och langare.

Vi gick en stund tillsammans i parken häromdagen. I ett hörn syntes två män i täckjackor. Landshövdingar såg de inte ut att vara. Milvi Olander har skrivit en massa brev. Jag frågar henne om det behövs något slags arbetsgrupp för Stobées park.

– Nej, säger hon. Ingen arbetsgrupp. Då blir det aldrig något gjort. Här behövs en eldsjäl. En enda eldsjäl. Skriv det i tidningen.

Så det gör jag.