Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Pia Naurin: Har du självscanningstid?

Pia Naurin följer utvecklingen i butiken

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Trots att risken att bli överkörd av en spårvagn är mycket större, än chansen att vinna så pass att det räcker till en trea i Masthugget, med balkong mot Vinga, köper jag då och då en skraplott.

Vad jag är ute efter är den där lilla stunden av ovisshet, som gärna kan förlängas i flera dar, medan lotten ligger orörd och tickar hopp.

Hopp sägs vara en religiös dygd. Tro, hopp och kärlek, och störst av allt är kärleken, men även hopp är mycket njutbart. Hopp är mixen av längtan efter något stort, och förväntan om att någon gång få mottaga det stora, gudomlig nåd till exempel, men det förväntar inte jag mig. Hellre en rejäl skrapvinst. Eller två, som bostadsmarknaden ser ut.

Lotten ska skrapas långsamt, högvinsten uteblir ändå. Så jag köper en till, med ojämna mellanrum. Och jag ser mig alltid noga för på Drottningtorget, där spårvagnarna kommer smygande från alla håll, det är ett under att sådana som jag hinner hoppa undan.

Det finns hopp som i hoppa också. Upp och hoppa, sockertoppa, svenska språket är oändligt rikt. Tur att jag fick lära mig det som liten, nu hade det varit försent. Jag hade aldrig kunnat reda ut vad självscanningstid betyder: man scannar sig själv? Som i självhjälpsböckerna där man är vad man äter, om man tar makten över tarmen – och lägg till det nyandligheten. Förhoppningsfulla troende, som tror på allt möjligt, menar att samhället inte är sekulärt längre, utan postsekulärt.

Ett tecken kan vara att även stormarknaden vädjar till himmelska krafter. Självscannaren sträcker jublande armarna mot himlen, hon har fått en uppenbarelse. Äntligen kan kunden hjälpa sig själv, halleluja.

Om hon hellre ställer sig i kassakön, där det sitter en levande människa som säger hej och uppbär månadslön, eller åtminstone timlön, om kunden istället ställer sig där, måste hon köa så (himla) länge, att hon till slut tvingas lära sig självscanna. Hon uppfostras till självscanning, blir sin egen kassörska, säger hej till sig själv, medan de stora handlarna sparar in personal och ökar förmögenheten. Det är de som äger de största segelbåtarna i Bohuslän, hävdar min barrista. Han har rykte om sig att veta mycket om det mesta. Mycket riktigt gör han gott kaffe.

Jag minns andra specerihandlare, i norra Jämtland, södra Skåne, samt i Schweiz. Lanthandeln i Jämtland var navet i byn. Folk kom in och värmde sig i väntan på bussen, och i väntan på bättre tider. De pratade och pratade, ungefär som på kyrkbacken förr. Lanthandlaren var min exsvärdotters farfar, som min egen svärmor var olyckligt kär i innan han blev farfar och hon blev svärmor - it´s complicated, som det heter numera om familjerelationer.

Speceriaffären i Lund startades av min moster och hennes man. Han var restaurangmusiker, men konkurrerades ut av ny teknik: grammofonen. Varje år sände min moster julklappar från affären. Jag minns särskilt tandborsten.

Specerihandeln i Klosters i Schweiz drevs just som ovan nämnda, med tillägget att Greta Garbo gömde sig där när hon jagades av paparazzifotograferna. Min svärsons farmor, en ovanligt kortväxt kvinna, sålde sedermera butiken för att istället ägna sig åt fotvandring i Alperna, upp och ner, tills hon dog av hög ålder.

Just de specerihandlarna finns inte längre. Istället finns både här och där i stadsmiljön andra små personliga kvartersbutiker, familjeägda de också, utan rimliga arbetstider. En del säljer skraplotter. Det inger hopp.