Häromdagen kom det vemodiga beskedet att vår tids största skivartist och opinionsbildare har gått ur tiden. Jag syftar inte på Harry Belafonte. Jag tänker på Ola Lundberg, den ljudtekniker som gjorde Televinkens röst.
Under mina fem första levnadsår fanns det ingen kulturpersonlighet som hade större påverkan på mitt liv än Televinken. Jag var självklar medlem av Barnens trafikklubb. Jag lärde mig att hantera en grammofon för att kunna lyssna på ”Televinken på skattjakt”.
Jag såg Anita och Televinken live en gång.
Det var i Jakobsbergs köpcentrum sommaren 1976.
Vi bodde i Sollentuna, så upplevelsen krävde inga hotellvistelser. Jag tror att vi åkte pendeltåg och buss från Häggvik. Det var mormor och jag och mamma och min bror. Honom tog jag inte riktigt på allvar. Han var två år gammal och inte mycket att lita på.
Men jag var van kulturkonsument. Jag hade tidigare sett ”Folk och rövare i Kamomilla stad” på Dramaten och ”Clownen Manne”. Båda dessa föreställningar hade jag avbrutit genom att utfråga skådespelarna.
(Det var förresten i denna uppsättning på Dramaten som Magnus Uggla gestaltade åsnan. Ungefär fyrtio år senare träffade jag Magnus Uggla under andra omständigheter och kunde då sanningsenligt säga: Jag såg dig på Dramaten.)
När vi klev av i Jakobsberg hade min bror fått ett tillfälligt garderobsproblem. Under tiden väntade mormor och jag vid busshållplatsen. Det var en mycket varm dag. Vägen till Jakobsbergs köpcentrum gick över en torr och förbränd parkeringsplats. Mormor var varm och tjock med tut i näsan. Halvvägs ut på den torra parkeringen – i så att säga öknens oas – låg en kiosk intill ett buskage som var hägnat av bruna stockar. Mormor tutade och svettades i sin trånga blå polyesterklänning. Hon gav mig en brun femkronorssedel med Gustav Vasas porträtt och bad mig att gå försiktigt längs parkeringskanten. Sedan skulle jag kliva ut i soldallret och räcka denna sedel till en man som stod i kiosken med vit båtmössa på huvudet.
– Men vad ska jag säga? frågade jag.
– Säg att du vill ha en barnglass, sa mormor och tutade.
Nu hörde det till en av omständigheterna med min barndom att jag av oklara skäl var förbjuden att äta isglass. Kanske betraktades inte isglassarna som tillräckligt näringsrika. Förbudet kunde halvt kringgås med hjälp av glasspinnar som hade fryst saftskal, till exempel ananassplitt eller päronsplitt. Men dessa glassar var trots allt blott ett substitut för den äkta – solida – isglass som berövades mig.
Om jag hade kunnat läsa skulle jag ha kunnat konstatera att mannen i båtmössan gav mig en Piggelin, det vill säga en liten isglass. Mormor blundade i värmen. Medan jag bet i glassen insåg jag sensationen: på grund av något underbart misstag i glassfabriken hade jag fått en päronsplitt med fabrikationsfel – en päronsplittarnas gula shilling banco, en päronsplitt som bestod av enbart isglass.
Magnituden av denna upptäckt var uppenbar för mitt femåriga jag. Om jag framgent alltid valde päronsplitt skulle jag med lite tur, med viss statistisk säkerhet, emellanåt få isglass.
Vi gick sedan in i Jakobsbergs köpcentrum.
Det är visserligen teoretiskt möjligt att någon av Storstockholms femåringar inte var på plats i Jakobsbergs köpcentrum när Televinken skulle framträda.
Men det är inte troligt.
Jag minns ett slags rotunda i betong. Kanske såg det inte alls ut så, men det är så jag minns Jakobsbergs centrum. I mitten av detta människohav – som en obetydlig flotte – syntes ett mycket litet blått teaterdraperi.
Vid ett tillfälle blev jag lyft på starka armar och jag skymtade Televinken. En glimt av rött och blått. Denna Televinkens otillgänglighet bidrog blott till att höja hans status. Två sekunder var gott nog för en stjärna av Televinkens magnitud.
Jag åt förgäves päronsplitt tills jag var i tioårsåldern. På samma sätt som James Bond alltid bad om en skakad martini var jag barnet som alltid valde päronsplitt.
När beskedet om Ola Lundbergs frånfälle nådde mig gick jag ned till kiosken på Centralstationen och köpte en Piggelin för Televinken – vår generations enda verkliga superstar.
Läs GP Världens gång
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
