Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sitter turbanen bra?  Bild: Martin Argus
Sitter turbanen bra? Bild: Martin Argus

Kristian Wedel: Hade Gustav II Adolf klänning och turban?

Historien revideras när stockholmare och engelsmän tar sig an Göteborgs historia

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

Det snöade över Kungsgatan. Jag hade några ärenden medan eftermiddagen nedsänktes över mig. Frost i träden. Jag tittade in i Domkyrkan för att se om krubban och kungarna och kamelerna kommit på plats. Det hade de inte. I kyrkbänkarna lyste mobiltelefoner. När snön drar in i Göteborg är kyrkorna den sista platsen för telefonsurfare som vill slippa gå på kafé. Det är ett klokt användande av kyrkorummet.

”Han framträdde i tunt silverne skägg som var lite för välansat för att vara trovärdigt. Det framhöll och dolde allt som behövde framhållas och döljas.”

När jag kom ut ur kyrkan stod spårvagnarnas fönster gula i skymningen.

Jag hade en drygt timme på mig innan jag skulle hämta en elvaårig pojke på bio (Karl-Bertil Jonssons julafton) och jag klev in i en av de nästan tomma restaurangerna och beställde kyckling och ris.

En Stockholmsfamilj satt vid fönstret. Det var en pappa, en mamma och en dotter i tonåren. Flickan doppade luggen i mobilen. Mamman-hustrun hade en styv vit shoppingkasse vid fötterna. Pappan-mannen framträdde i tunt silverne skägg som var lite för välansat för att vara trovärdigt. Det framhöll och dolde allt som behövde framhållas och döljas. Han såg ut som en framgångsrik delägare i reklambranschen. Han bar svart polotröja. En så raffinerad svart polotröja har jag annars aldrig sett norr om Köpenhamn, där de kan siktas i lunchrusningen på cykel över Dronning Louises bro eller Nörrbrogade.

Pappan-mannen i restaurangen på Kungsgatan i söndags berättade för dottern och hustrun om Göteborgs historia. Han gjorde det på ett bedårande sätt. Jag har aldrig tidigare hört någon sammanfatta Göteborgs historia på ett sätt som ens avlägset påminner om detta vis. Han började med att att helt korrekt meddela familjekretsen att Göteborg i år firar jubileum. Så långt var jag med. Det var den precisa kalendariska upplysningen som var sensationell.

– 750 år, sa han. Göteborg firar 750 år.

Eftersom jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv de senaste fyra åren åt att beskriva Göteborgs utveckling sedan privilegiebrevet utfärdades av Gustav II Adolf den 4 juni år 1621 kändes denna information – som jag alltså inhämtade via tjuvlyssning – mycket uppfriskande.

Utanför fönstret hastade göteborgarna i kylan förbi på de gator som uppenbarligen inte alls hade placerats i ett rutnät av holländska konsulter på 1600-talet, utan av råbarkade bockstensmän med snabelskor och skalmejor och krumhorn.

Ingen skada var skedd. Dottern och mamman-hustrun satt lutade över mobiltelefonerna. Ingen hade lyssnat på mannen. Det var uppenbart att de inte hade lyssnat på honom på åratal.

Han fortsatte:

– Göteborg var en norsk stad förr i tiden.

Jag var den ende i världen som lyssnade på detta silvervita skägg.

Jag satt dessutom samtidigt, så att säga över kycklingen och riset, och och läste – av alla saker – en berättelse om Gustav II Adolfs kläder. Det ena hade jag hört förut. Det var en förteckning över kungens plagg från den 18 mars 1628: En Kläning med 3 rader silfgalloner, byxor och tröja. Det är lite roligt att Gustav II Adolf gick i klänning, men det är nog mest frågan om språkförbistring från 1600-talet. En annan detalj var intressantare.

Det handlar om de tygstycken som Gustav Adolf allmänt antas ha svept runt magen. En brittisk orientalist vid namn Irwin har dock granskat dessa tyg, som numera bevaras i Livrustkammaren, och fastslagit att det är en typ av muslin som används till turbaner.

Bar Gustav II Adolf turban när han grundlade Göteborg?

Och var Göteborg i själva verket 750 år och norskt?

Historien gungade denna söndagseftermiddag på Kungsgatan.

Den stockholmska familjen gick ut med sina kassar och ryggsäckar.

Jag hade en halvtimme att slå ihjäl innan jag skulle möta elvaåringen på Kungstorget. Snöflingorna kom med underkylning. De klingade på taken. Kalla silvermynt. Efter ungefär tjugo minuter passerade jag hörnet mot Ekelundsgatan. Där stod familjen från Stockholm igen. Pappan-mannen pekade på Televerkets byggnad, invigd år 1912. Han sa att den var från 1700-talet. Han sa det med stor säkerhet. Med ett sådant skägg finns det inget utrymme för tveksamhet.